Resan till Dicte

 

Ett utdrag ur vår resedagbok

 

Tisdagen den 13 augusti /onsdagen den 14 augusti 2002

 

Äntligen var det dags att stänga väskorna för att åka till Kina igen. Klockan 10 hämtades vi med taxi och kördes ut till Landvetter. Planet till Arlanda lyfte klockan 12 och vi landade klockan 13.05. Nike, snart3 år, tyckte resa var spännande och talade om MeiMei mest hela tiden. På Arlanda fick vi vänta ganska många timmar men det gjorde inget. På en sån här resa vill man inte stressa!

 

Tillslut blev det i alla fall dags att gå till gaten och där träffade vi de andra två familjerna i vår grupp. En av familjerna hade en dotter på 3,5 år och det var förstås roligt för Nike. Flickorna fann varandra genast och började leka.

 

Planet var försenat från Beijing, det fick vi veta direkt så det kom inte som någon överraskning att vi blev försenade med ungefär en timma. Planet var inte helt fullt men i det närmaste. Vi fick tre säten mitt i planet. Trångt var det men det gick faktiskt ganska bra ändå. Nike somnade direkt efter middagen och sov ca 4-5 timmar. Klockan 08.50 landade vi i Beijing. Då var våra klockor 02.50 men Nike var genast pigg och glad och gick ut ur planet ”för egen maskin” bärandes på sin lilla ryggsäck med leksaker.

 

På flygplatsen väntade vår Beijing-guide, Salina, på oss. Genast kördes vi till hotellet där vi fick våra rum så snabbt det bara gick. Skönt! Förra gången bodde vi på hotel Jinglun men den här gången använde vi oss av en annan organisation och inkvarterades på Gloria Plaza. Hotellen ligger inte särskilt långt ifrån varandra och har ungefär samma standard

 

 

 

Redan hemma hade vi beslutat oss för att inte sova under e.m. utan försöka vara uppe till kvällen och därmed, förhoppningsvis, komma in i dygnsrytmen genast. Det fungerade sist så varför skulle det inte göra det nu. Nike sov en knapp timma med det var allt! Själva duschade vi bara och tog sedan en promenad. Första stoppet blev på Mc Donalds (det första och enda besöket) och där åt vi en sen lunch. Därefter begav vi oss mot Sidenmarknaden. Vår tanke var förstås inte att handla just då utan bara att rekognosera, vi skulle dessutom köpa vatten på vårt gamla ställe, matvarubutiken i hörnet mot Jinglun. Efter att ha inhandlat vatten vände vi hemåt för att vila oss lite före middagen och passade också på att ringa hem för att berätta att vi kommit fram helskinnade.

 

Efter en kort vila på hotellrummet åt vi middag i Atriumrestaurangen (d v s buffetmatsalen) tillsammans med de andra i gruppen. Alla var trötta och vid 21-tiden bröt vi upp. Den som sovit minst (i förhållande till sitt sömnbehov) men som var piggast var förstås Nike. Det kändes overkligt att tänka sig att vi, inom ett par dagars tid, skulle ha MeiMei hos oss.

 

Vi sov gott alla tre och jag vaknade t o m innan klockan ringde, denna vår andra årsdag av Nikes ankomst till Sverige. Nu var vi emellertid i Kina igen, alla tre, och det blev full fart direkt. Vid 9-tiden åt vi frukost i matsalen och Nike fick sedan en chans att leka lite med den andra blivande storasystern i gruppen, innan vi gav oss iväg ut på upptäcktsfärd.

 

Det var väldigt varmt men vi gav oss ändå på företaget att promenera till Wangfujin, den stora affärsgatan i centrum. Promenaden tog ca 40 min men Nike knotade inte alls. I det stora leksaksvaruhuset handlade vi en del träleksaker till Nike och MeiMei och fortsatte sedan till Himmelska fridens torg, vilket tog ytterligare ca 15 minuter. Eftersom vi inte planerat det här så kom filmkameran inte med, vilket var synd, men vi hade i alla fall med en vanlig kamera (fotot på oss tog Nike, därav grodperspektivet).

 

 

 

Vägen hem kändes ganska jobbig i hettan men det var bara att kämpa på. Strax före 16 var vi tillbaka på hotellet. Vi hade glömt köpa vatten och hade till på köpet inte ätit någon ordentlig lunch så efter en kort paus fick vi ta en tur till Friendship store där vi köpte både vatten, vin, öl, juice och smörgåsar (+ en hel del småsaker till Nike och MeiMei ). Hemma på hotellet somnade både Nike och jag en liten stund. Skönt!

 

Nike tyckte inte det var roligt att bli väckt för att gå ut och äta middag, men efter en stund fann hon sig i sitt öde och satt snällt i paraplysulkyn medan hela gruppen tågade iväg till Ritanparken för att äta. Middagen blev lyckad med mycket (!) och god mat. Vid 10-tiden var vi hemma igen. Nike var vid det laget hur pigg som helst och det var ingen idé att försöka lägga henne. Hon fick alltså var uppe en stund till. Under tiden gjorde vi oss i ordning för natten.

 

Nike hade svårt att komma till ro och det tog lång tid för oss alla att somna. Klockan närmade sig midnatt innan Nike slocknade och vid det laget hade jag piggnat till igen och hade svårt att koppla av. Att sängarna i Kina är stenhårda gjorde inte saken bättre. Till slut sov vi i alla fall alla tre och sov gott. Faktum är att vi sov så gott att vi försov oss! Något hade blivit fel med väckningen (är inte helt överens med den nya mobiltelefonen ännu) och väckningen fungerade följaktligen inte. Klockan 07.55 vaknade jag och vi fick väldigt bråttom upp och ner till frukost. Ingen av oss var särskilt hungrig, vilket inte var underligt med tanke på den sena och rikliga middagen vi ätit.

 

Efter frukost gav vi oss ut för att handla på Sidenmarknaden. Gudarna skall veta att det inte är lätt - att handla menar jag. Det finns för mycket, det är för trångt, det är för varmt, försäljarna är för påträngande ... Jag vill bara springa min väg! Dessutom bara hatar jagatt pruta. Nu har emellertid Klasse ett väl utvecklat tävlingssinne så efter en stund kom han in i det hela igen. Själv stod jag mest en bit bort och pratade med Nike. Jag tror i alla fall att vi fick hyfsade priser på det vi köpte.

 

På kvällen var vi ute och åt på en lokal restaurang tillsammans med den andra barnfamiljen i gruppen. Maten var god och barnen hade roligt, speciellt på kaffet i Friendship store där vi avslutade kvällen med glass. Väl hemma på hotellet igen nattade Klasse Nike medan jag mailade hem. Innan vi gick till sängs plockade vi ihop det som inte skulle med till provinsen för deposition på hotellet.

 

Klockan ringde 06.30 och sedan var det fullt ös trots att vi alla var ganska trötta. Vid 07.30 åt vi frukost och därefter packade vi ihop det sista. Klockan 09.00 lämnade vi hotellet för den här gången. Resan till flygplatsen gick via ett besök i Förbjudna staden + lunch. Det här gick inte att komma runt så det var bara att hänga på trots att det inte var så länge sedan vi besökt Förbjudna staden och gott kunnat stå över. Det är bara att acceptera att det ibland blir så här.

 

Klockan 01.30 var vi på plats på Beijings flygplats och klara att gå till gaten och 14.49 lyfte planet till Hangzhou. Efter dryga två timmar var vi framme. En ny guide, Bing, mötte oss.

 

Under turen från flygplatsen till hotellet berättade Bing ganska mycket om Zhejiangprovinsen men också om adoptionsprocessen i densamma. Vi fick veta att barnen skulle anlända vid 17-tiden nästa dag.

 

Zhejiangprovinsen är mycket välmående, med kinesiska mått mätt (tillskillnad från Anhui, som Nike kommer ifrån) och många av bönderna är ekonomiskt sett välbeställda. Husen vi passerade på väg från flygplatsen var t o m ganska tjusiga. Eftersom människorna i Zhejiang har det relativt sett gott ställt så överges inte så många barn här heller. Befolkningen sysslar huvudsakligen med odling av silkesmask och te.

 

På hotellet duschade vi snabbt och packade upp lite lätt innan det var dags att äta en gemensam middag i hotellets ”top floor restaurant”. Nike och den andra flickan busade ganska bra och hade jätteroligt men det blev följaktligen inte någon lugn middag för oss föräldrar. Jag fick inte i mig mycket mat och det fick inte Nike heller så senare på kvällen fick vi beställa room service!

 

Det tog lång tid innan vi kom i säng men när vi väl somnade så var det mesta i ordning för MeiMei i alla fall. Nike somnade framför TVn i sin vagn.

 

Söndagen den 18/8 2002

 

Vi vaknade alla sent, ca 09.30, och det blev bråttom till frukost. Tyvärr kände jag mig fruktansvärt förkyld och hade väldigt ont i halsen. Inte roligt alls. Efter frukost tog vi en kort promenad och köpte lite vatten. Snabbt tillbaka på hotellet för att duscha (igen! - det var vansinnigt hett) och göra oss klara för barnen. Vi försökte vila så mycket som möjligt under e. m. och beställde en sen lunch på rummet.

 

Kl 16.00 satte i alla fall ”pappersarbetet” igång och vi fick fylla i den nya adoptionsansökan. Det hela fick gå snabbt eftersom Bing fått veta att barnen skulle komma lite tidigare än vad vi först fått höra. Mina händer skakade, jag kunde knappt själv läsa det jag skrev och blicken sökte sig hela tiden mot hissdörren. Kl 16.35 kom hissen upp till vårt våningsplan och två män och tre kvinnor klev ut. Kvinnorna bar på var sitt barn. Under några minuter blev det ganska kaotiskt men inget barn skrek. Dicte satt lugnt på sköterskans arm under en stund innan jag tog henne i famnen. Nike klängde runt mina ben och ville komma upp så jag tog Dicte och satte mig ner på huk så att Nike kunde se sin lillasyster ordentligt. Nike var alldeles vild och vill hålla sin efterlängtade MeiMei och så snart vi hittat ett ställe att sitta på så fick Nike ha Dicte i knät under en kort stund. Så lycklig Nike blev, hon liksom sken med hela kroppen men Dicte blev orolig och ville tillbaka i min famn. Pappa fick fortfarande vänta på sin tur.

 

 

 

Efter ca 10 minuter i korridoren kunde var familj gå in till sitt och vi fick en stund för oss själva för att bekanta oss med Dicte. Hon skrek inte alls, tittade bara på oss med sina stora, mörka, runda ögon. Såg oss rakt in i ögonen men följde oftast Nike med blicken. Nike var fullständigt vild och ville bara hålla och krama babyn.

 

Efter en liten stund kom barnhemsföreståndaren (vice-) och alla sköterskorna in till oss och vi fick chans att ställa våra frågor. Det mesta fanns förstås redan i Dictes papper men det var skönt att få det hela bekräftat samt att få lite fler detaljer. Dicte var lugn under hela mötet och visade inte något större intresse av att vilja gå med dem när de gick utan tittade sig mest förundrat omkring och protesterade bara helt lätt när Nikes ömhetsbetygelser blev lite väl översvallande.

 

Efter några timmar gick vi ut på en promenad i korridoren. Där stötte vi på en amerikanska, som hade fått sitt barn dagen före. Hon kände igen mig (och Nike) från Internet och ropade genast på oss. Det hela kändes märkligt, nästan som att vara kändis! Mig veterligen har vi aldrig haft kontakt förut men hon kände igen oss från fotona på hemsidan och visste våra namn.

 

Mitt i det här ringde morfar och mormor på mobilen för att höra att allt var OK och dessutom kom våra reskompisar och ville skåla med oss. Hela gruppen träffades på ett av rummen och utbringade en lyckoskål för våra nya döttrar. Det hela var hemskt trevligt men vid det här laget var Dicte så hungrig att det fick bli ett kort firande. Nu hade emellertid Bing, vår guide, skaffat det mjölkpulver Dicte var van vid så nu kunde vi ge henne mat. Dicte slök sin välling i ett nafs och log därefter för första gången.

 

När det närmade sig läggdags var det dags att ta av Dicte kläderna för första gången och vi fick en smärre chock. Himmel så liten och mager hon var! Jag har aldrig upplevt något liknande. Kroppen var som på en 5-6 månaders baby men huvudet tillhör en 1-åring, eller så gör alla fall ansiktsuttrycket det. Hon visade sig dessutom kunna stå upp på benen även om hon inte kunde ta några steg ännu.

 

Barnhemspersonalen hade gett oss uttryckliga order om att inte ge henne mycket mat men det var svårt. Hon såg ut som om hon inte fått någon mat alls! Trots detta var hon i alla fall ren och fin och luktade gott och var nybadad. På sig hade hon en ny fin liten turkos body, vita nylonsockor och ett par små ljusblå skor.

 

Efter blöjbytet var det dags för Dicte att sova. Jag tog på henne en pyjamas med fötter (den som Nike också hade under sin första natt hos oss) och gick sedan fram och tillbaka i rummet och sjöng för henne. Hon somnade på någon minut. Nike och pappa hade tagit en tur ut i sällskapsrummet under tiden men Dicte vaknade inte när de kom in. Efter en kort stund var det dags för Nike att sova också och under tiden som Klasse gjorde henne i ordning för natten gick jag ner till hotellets Business Center och skickade ett par mail hem. När jag kom upp igen, ca 21.15 sov Nike också och vi kunde beställa mat via room service. För att fira det hela köpte vi en flaska ”Great Wall” och skålade i men ganska snabbt blev vi också sömniga och gick till sängs. Hela familjen sov som stockar genom hela natten och alla vaknade kl 05.45 när Dicte tyckte att det var morgon. Det var 15 minuter innan vår väckarklocka var satt att ringa.

 

Efter en ganska lugn morgon var vi klara för frukost ca 07.30. Det hela avlöpte väl och vi fick alla i oss lite mat i alla fall, t o m Dicte som fick smaka lite på riset. Vid frukosten märktes det att hon är en aktiv liten unge, precis som sköterskorna sa. Hon fäktade vilt med armarna och försökte nå allt som stod på bordet, framför allt maten, trots att hon inte ätit någon fast föda tidigare.

 

Efter frukosten begav vi oss iväg till Civil Affairs för att genomföra själva adoptionen. Det hela gick lugnt och smidigt tillväga. Dictes sköterskor var där och när den ena kom in i rummet sträckte sig Dicte efter henne men när hon inte tog henne ifrån mig så accepterade Dicte det och slog sig till ro i min famn. Efter ett par minuter sov hon.

 

 

 

När adoptionsförfarandet var avklarat hos myndigheten så fick vi fortsätta till en fotobutik där man tog bilder på hela familjen samt ett passfoto på Dicte. Det var mycket varmt och för att ”muta” Nike gav vi henne en glass. Denna glass smälte och rann över hela Nike och efter en stund såg hon ut som om hon badat i glass. Tack och lov hade vi inget mer på programmet så vi kunde gå direkt tillbaka till hotellet och byta kläder. En timme senare var det lunch i den kinesiska matsalen.

 

Efter lunchen gick Nike och pappa med guiden till ett varuhus och handlade blöjor, vatten och en del annat smått och gott. Dicte sov och fortsatte med det i 3 timmar tills jag väckte henne och gav henne välling. Den här gången fick hon den välling hon är van vid (d.v.s. modersmjölksersättning + rice cereal) med en matsked svensk risvälling. Hon fick dessutom 200 ml istället för 100 ml, vilket hon förut fått. Guiden hade varnat oss för att ”övergöda” barnen men jag klarade bara inte av hålla henne, 1 år gammal, på denna fullkomliga svältkost. Hon behövde näring!

 

När Dicte vaknat och ätit sin välling kom pappa och Nike tillbaka efter en tur till lekparken nere vid sjön. Nike och kompisen hade haft hur kul som helst.

 

 

 

När Nike bytt kläder (de hon hade haft på sig var genomvåta av svett) så gick vi ut en sväng allesammans. På stormarknaden handlade vi mindre blöjor (till nyfödda, de satt perfekt!) och vi hittade faktiskt en hel del andra bra saker. Dicte somnade på hemvägen men hon vaknade när vi kom hem. Tyvärr var det inte så lätt att få henne att somna om igen och det blev en ganska strulig kväll under vilken Nike visade de första proven på svartsjuka. Först kl. 21.00 somnade Dicte och det tog ytterligare två timmar innan Nike sov. Hon gick på alldeles för höga varv för att kunna slappna av och sova. Det är en väldigt stor omställning att få syskon!

 

Tisdagen den 20/8 2002

 

Dicte väckte oss kl. 06.15 för då var hon hungrig. Både Dicte och Nike fick en flaska välling i sängen (i mammas knä). Dicte var en aning varm men verkade pigg. Klockan 08.00 åt vi frukost i matsalen. Det börjar bli tjatigt med frukostbuffén nu, samma sak hela tiden och allting ganska smaklöst.

 

Klockan 09.30 var vi redo att återvända till Civil Affairs för att avsluta adoptionen. Det hela gick snabbt och smidigt och avslutades med en liten ”ceremoni” där både Dicte och Nike fick var sin panda i present.

 

 

 

Efter besöket på Civil Affairs tog vi bussen till polisen för att ansöka om pass för barnen. Det hela gick väldigt snabbt och smidigt och vi forslades, innan vi visste ordet av, till ett av Hangzhous mer lyxiga hotell. Dicte blev allt varmare och jag började bli orolig. Efter lunchen (under vilken Dicte ätit äggstanning och risgröt) verkade hon i alla fall piggare och och vi följde med till ett varuhus för att köpa en del saker. Meningen var att vi skulle titta på billiga paraplysulkies med soltak men följden blev att vi köpte med oss en ganska rejäl barnvagn hem! Varför kan vissa människor inte sluta köpa skor, väskor, bilar eller vad det nu är för något och, framför allt, varför kan jag inte sluta köpa barnvagnar? Hur som helst, den här gången kostade vagnen bara ca 250 kr så det var ingen större investering. Ett par små ”tossor” till Dicte blev det också eftersom inga skor vi hade med oss var så små att de passade henne och inga heller fanns att köpa.

 

Efter besöket på varuhuset tog vi bussen hem. Vi var alla trötta och Dicte och jag somnade. Så småningom somnade pappa och Nike också. Efter ca 1 timme vaknade Dicte och var väldigt ledsen. När jag plockade upp henne ur sängen kändes hon mycket varm och jag tog tempen på henne. Visst, hon hade nästan 40 graders feber. När vi pratade med våra reskamrater visade det sig att en av mammorna redan kontaktat guiden för att åka till sjukhus med sitt barn så vi ”hängde på”. Klasse och Nike stannade på hotellet, under högljudd klagan från Nike, som förmodligen trodde att Mamma och Dicte skulle försvinna för alltid. Barn känner som bekant på sig när något är allvarligt och hon hade precis vaknat från sin eftermiddagslur och var både chockad och rädd. Dicte och jag for, tillsammans med den andra familjen, iväg till Hangzhous barnsjukhus.

 

En taxi tog oss snabbt till barnsjukhuset och det tog inte särskilt många minuter innan vi fick träffa en doktor som undersökte båda barnen. Eftersom Dicte hade så hög feber och dessutom var undernärd så var doktorn lite orolig och ville ha fler prover tagna på henne medan det andra barnet fick medicin och kunde fara hem. Medan Bing fixade en taxi och hjälpte dem att komma hem igen satt jag i sjukhusets foajé med mitt mycket sjuka lilla barn och kände mig ensammast i hela världen. De 15-20 minuter det här tog vill jag inte uppleva igen! Dock knöt den här stunden mig samman med mitt lilla barn mer än något annat kunnat göra.

 

Innan Dicte fick en penicilinspruta togs det div. prover för att se att hon inte är allergisk. Dessutom behövde hon också få något via dropp, vad begrep jag inte men eftersom jag kände att vi var i goda händer, trots allt, så protesterade jag inte men jag kollade att det var nya nålar de använde.

 

Det här med dropp (via en slang till huvudet) är tydligen något mycket vanligt och så snart Bing var tillbaka igen var det bara för oss att börja armbåga oss fram genom ett hav av föräldrar med sjuka barn. Alla ville fram till en lucka där man kunde köra in barnets huvud och få en nål isatt. Till nålen kopplades en flaska med något som skulle vara febernedsättande och som skulle ta några timmar att få i Dicte. Vi fick alltså, när det väl varit vår tur i luckan, gå och sätta oss i ett väntrum där det satt massor av andra sjuka barn med föräldrar samt mor-/farföräldrar och allehanda släktingar. De kinesiska barn som får vara kvar hos sina biologiska föräldrar är verkligen små kejsare/kejsarinnor. Det kändes konstigt att, som västerlänning och nybliven adoptivmamma, sitta där med ett av deras små övergivna barn i famnen! Vilken konstig värld vi alla lever i!

 

Dicte var mycket modig och skrek knappast alls när hon blev stucken i huvudet. Två flaskor dropp skulle hon ha och det här tog ungefär två timmar. Dicte sov en del i början men mot slutet verkade hon piggare (och svalare) och började leka lite med Bing och jag kunde andas ut och tro att hon skulle överleva.

 

Efter dryga tre timmar kom vi med taxi hem igen till hotellet och togs emot av en lättad pappa och en överlycklig storasyster. Väntan hade inte varit lättare för dem även om de fått rapport i ”halvtid” av den andra familjen.

 

Hur var då det kinesiska sjukhuset? Jo, ungefär som jag förväntat mig. Jag tvivlar inte på att läkarna är kompetenta men allting är så slitet, så smutsigt och har allmänt sett så dålig standard att man inte tror det är sant. I rummet där man satte dropp på Dicte låg blodiga bomullstussar på golvet – alla kastade helt enkelt bara sina använda tussar på golvet någon avfallskorg såg jag aldrig till. Överallt stod hinkar där barnen kissade. Tyvärr verkade hinkarna inte tömmas särskilt ofta och så här framåt kvällen forsade urinen över golven. Åtminstone smärre operationer utfördes med dörrarna vidöppna ut mot korridoren och någon  tillstymmelse till avskildhet fanns inte. Trots det så kände jag att vi var i goda händer. Det kändes alltid som om att det fanns någon som brydde sig, och det är mer än vad det oftast gör inom svensksjukvård! Vår guide, Bing, släppte oss dessutom inte ur sikte många sekunder under de här timmarna och var till fantastik hjälp.

 

Efter dessa strapatser var vi helt slut och beställde lite att äta via room service. Både Dicte och Nike var vakna en bra stund men till slut somnade de båda två och det gjorde vi också.

 

Både Nike och Dicte var sömniga och sov länge efter sjukhusäventyret. Först när Klasse och jag var mer eller mindre klara i badrummet vaknade de. Dicte kändes sval och skön! Härligt! Vi åt en lätt frukost i matsalen och gick sedan ner till vårt rum och gav Dicte hennes medicin. Den smakade inte gott och Dicte gjorde sitt bästa för att spotta ut den.

 

Dagens program var inte ansträngande så vi beslöt följa med trots allt. Först åkte vi med buss till en park i utkanten av staden. Parken är anlagd kring en stor vacker f d privatvilla som har strandtomt till Westlake, den vackra sjö Hangzhou är berömd för. Villan används numera för att hysa besökande dignitärer och både Nixon och Mao har bott i villan. Nike hade roligt med att mata karparna, ekorrarna samt att jaga de vita påfåglarna som fanns i parken.

 

 

 

Nästa stopp var en av Hangzhous många sidenfabriker. Nästan allt siden som produceras i Kina kommer just från Zhejiangprovinsen och Hangzhou. I fabriken fick vi se hur man tar hand om kokongerna och spinner tråd av dem eller quiltar kokongerna. Vi köpte två quiltade sidentäcken till barnen att användas i framtiden. I en annan del av fabriken såldes kläder och annat av siden. Det blev inte särskilt mycket köpt. Trots att jag ”bara” drar storlek 40 så fanns det inte mycket av allt det vackra som kunde gå på mig. Till barnen har vi redan så mycket från vår första resa att det inte finns mycket mer vi kan köpa.

 

Efter sidenfabriken bar det av till ett annat av stadens mer lyxiga hotell för lunch. Vi var bara fyra vuxna samt Nike och två bäbisar så det blev en ganska lugn lunch, för en gångs skull. Nike och Bing lekte med pappersdrakar/-flygplan.

 

Efter lunchen var det dags för en välbehövlig vila. Pappa och Nike gick till nöjesparken intill hotellet och lekte tillsammans med den andra familjen i gruppen som hade en dotter i Nikes ålder. De hade jätteroligt och kom tillbaka sjöblöta efter alla äventyr i den ohyggliga hettan. Under tiden de var borta fick Dicte och jag chansen att sova en stund.

 

Kl 18.00 träffade vi en av de andra familjerna och gick tillen indisk restaurang och åt middag. Det blev en aning kaotisk tillställning men maten var god och alla hade r. Dicte passade på att ge mamma chansen att byta den första bajsblöjan. Detta skedde på golvet, i ett mörk hörn av restaurangen och räddade kvällen för mamma och pappa. Äntligen är lilla magen igång.

 

På hemvägen slocknade Nike. Klockan var inte mer än strax efter åtta men Nike hade sovit illa under många nätter i rad eller i varje fall sovit för lite. Väl uppe på rummet så brydde vi oss inte om att klä av och tvätta Nike t.o.m. tandborstningen fick vänta. Vi lade helt enkelt Nike direkt i sängen och hon bara fortsatte att sova.

 

Dicte var vaken när vi kom hem och hon fick en flaska välling innan hon somnade kl 21. Efter det packade vi om och fick t.o.m. en stund över att bara sitta ner och prata. Skönt! Kl 22.30 sov hela familjen Thomasson.

 

Torsdagen 22/8 2002

 

Vi sov alla gott under natten. Klockan 06.30 ringde klockan men barnen sov vidare. Först 07.45 plockade vi upp dem och gav dem mat och medicin. Frukosten i matsalen blev en snabb affär. Vid det här laget var hela familjen trött på hotellets frukostbuffé och ingen av oss ville någonsin se ”fried rice” igen. Nike tröttnar emellertid aldrig på vattenmelon och det trorjag räddade den här resan för hennes del.

 

Efter frukost bar det av till en teodling i utkanten av Hangzhou. Vi fick smaka Hangzhous berömda te och köpte också med oss en del av det gröna te det handlar om. Intill teprovningsrummen och fanns förstås en presentbutik och vi handlade en hel del. Visst, de är gjorda för att få oss turister att spendera pengar och man kan säkert pruta sig till bättre priser på andra ställen men det gäller att orka, och vem orkar det i den här värmen! Alltså är det enklare, att med guidens hjälp, handla allt på ett ställe och vara av med problemet. Vi handlade i alla fall två hängsmycken i jade till våra två flickor, ett från ormens år och ett från kaninens år. Om de är gjorda av jade av lika god kvalitet som de sa vet jag inte. Kanske hade jag gjort det om jag lyssnat lite bättre vid vårt besök på en jade fabrik i Beijing för två år sedan, än vad jag gjorde. Den gången var jag för upptagen med att vara nybliven mamma till Nike. Hur som helst så var smyckena vackra och vi skall med glädje ge dem till barnen vid ett lämpligt tillfälle i framtiden. Vi handlade också fyra små tavlor med pandor samt två sidensolfjädrar.

 

Efter besöket på teodlingen for vi vidare till en bambuskog. Det finns tydligen inte så många bambuskogar kvar i Kina och det är väl delvisdärför pandorna också är utrotningshotade. I bambuskogen var luften mycket het och fuktig men ljuset var rent förtrollande, ungefär som i en bokskog. Tyvärr fanns det också väldigt mycket mygg. Eftersom vi vet att Nike mår väldigt dåligt av mygg (och dessutom inte vet alls hur Dicte reagerar) så gav vi oss, trots allt, tillbaka till bussen ganska snabbt. Bing hade köpt tigerbalsam till oss och han hjälpte Nike att smeta på salva på alla de ställen hon fått nya, hemska myggbett på.

 

När besöket i bambuskogen var avklarat var det dags för lunch. Vi åkte till samma hotell som vi besökt dagen innan. På hotellet fanns en italiensk turistgrupp och Klasse pratade ganska mycket med gruppdeltagarna som alla verkade glada över att hitta någon att tala sitt hemlands tungomål med. Konstigt nog fanns det en familj i gruppen som hade en adoptivson från Manilla, 8 år gammal, och de var förstås intresserade av hur adoptioner från Kina går till.

 

Efter lunch bar det av direkt hem till hotellet igen. Klasse, Nike och Dicte tog sig en tupplur medan jag gick ner till Business Center för att skicka en del mail.

 

Vid 16-tiden kom Bing med barnens pass. Nu är det bara papperen från notariatet som vi väntar på. Vid 17-tiden gav vi oss ut på en liten tur, hela familjen, och kom hem med vatten, blöjor och lite annat smått och gott. Några längre shoppingrundor är det svårt att orka med i den rådande värmen.

 

Middagen blev en snabb affär på rummet. Ingen av oss var särskilt hungrig och en smörgås räckte gott. Barnen hade svårt att somna. Dicte slocknade nog vid 21.30 men Nike var uppe ett par timmar till. Det här med eftermiddagslurar fungerar inte i den här familjen, inte för Nike i alla fall.

 

Fredagen den 23/8 2002

 

Jag vaknade först i familjen, för ovanlighetens skull. Magen kändes en aning i olag och jag hade huvudvärk. Det skall bli skönt att komma hem till Sverige igen om en vecka!

 

Dicte hade sovit under myggnät eftersom vi hade en mygga i rummet under kvällen. Egentligen var det väl Nike som behövt sova under myggnät eftersom hon överreagerar så när hon blir stucken men det gick liksom inte lika lätt att ordna praktiskt. Det var skönt att veta att resan ”hem” till Beijing stundade för i Hangzhou fanns alldeles för många myggor!

 

Kl 07.30 åt vi frukost och sedan återvände vi till rummet. Eftersom Dicte fått något som liknar nässelutslag så avstod vi från att ge henne mer medicin. Tydligen tålde hon den inte och eftersom hon verkar pigg så fanns det ingen anledning att fortsätta ge henne medicinen.

 

Kl 09.00 gav vi oss iväg från hotellet för en båttur på ”the West Lake” men eftersom trafiken var tät så blev vi så sena att vi missade båten. Det var bara vi, den här gången, och det var lätt för guiden att lägga om planerna lite så istället började vi med ett besök i en mycket vacker privat villa ( fd vill säga) och fick en chans att se hur en förmögen silkesodlare bott vid sekelskiftet. Parken runt villan var mycket vacker och läget, precis intill sjön, fullständigt betagande. Bing var snäll och tog en massa kort på oss och lekte mycket med Nike.

 

 

 

Båtturen var en härlig upplevelse. Visst, det var varmt och trångt men det fläktade ändå ibland. Nike tyckte det var jätteroligt att åka båt och hon och Bing tillbringade en hel del tid ute på däck där de lekte och stojade. Dicte var nyfiken och stod mest upp på sätet och tittade ut över sjön. Efter ca 45 minuter var turen över och vi gick en vacker promenad över ett antal välvda broar innan vi kom fram till det ställe där bussen väntade på oss.

 

 

 

Resan tillbaka till hotellet var intressant. Över hela Hangzhou byggs det nytt eller byggs om och repareras. Om ett par år kommer staden inte att gå att känna igen.

 

Lunchen var arrangerad på den kinesiska restaurangen på hotellet men det var bara en till ur gruppen som dök upp. Maten vi fick hade säkert räckt till 10 personer så hungriga behövde vi inte vara.

 

Efter lunchen försökte vi få Dicte att sova middag men det var inte lätt. Kl 14.00 åkte Klasse och Nike iväg till notarien och då kunde Dicte faktiskt sova. Skönt! Alla nya intryck och allt nytt som händer tar på hennes krafter.

 

Under e m kom Bing sedan med väggbonaden med välgångsönskningarna och den kinesiska stämpeln. Roligt! Nike har ju också sådana. Vi fick också tillbaka en del pengar som pga kursförändringar blivit över.

 

Nike och Klasse gav sig därefter ut på en promenad bort till den indiska restaurangen. Intill den ligger en affär där jag sett fina kinesiska skor. Dicte sov fortfarande så jag stannade hemma och försökte packa. Efter en stund kom resten av familjen tillbaka utan skor. Förhoppningsvis kan vi få dem i morgon istället innan flyget lyfter.

 

Kl 18 åt vi middag i den västerlänska restaurangen med resten av gruppen. Det blev ganska sent innan vi var tillbaka på rummet och kunde börja packa ihop på allvar. Dicte somnade ganska snabbt men Nike höll igång till ca 22.15. Själva kom vi i säng ungefär en timme senare.

 

Lördagen den 24/8 2002

 

Klockan 4 vaknade jag och var orolig i magen. Jag lyckades somna om men sov illa och drömde mardrömmar. Klockan 6 ringde klockan som vanligt och det var dags att stiga upp. Båda barnen sov som stockar och vi kom ganska långt innan de vaknade, först Nike och sedan Dicte. Klockan 08.30 var vi klara och då hade också bagaget hämtats för att köras till flyget. Vi åt frukost i lugn och ro och gick sedan tillbaka till rummet för att hämta handbagaget.

 

Klockan 10 lämnade vi West Lake (Wanghou) hotel och åkte ut till flygplatsen. Vi tog avsked av Bing, vår utmärkte guide, och gick sedan till gaten. Planet skulle lyfta 12.10 men blev en aning försenat. Hur som helst så landade vi i Beijing mer eller mindre som beräknat. Salina mötte oss och körde oss till hotellet. Vårt nya rum var inte särskilt trevligt med smutsig heltäckningsmatta och brännmärken efter cigaretter på samtliga möbler. Det var dessutom betydligt mindre än det tidigare rummet. När vi påpekade detta fick vi veta att hotellet har som policy att placera adoptivfamiljer med barn på de nedre våningarna där rummen har lägre standard. På de övre våningarna bor affärsresenärer och det var tydligen en lycklig slump som gjort att vi fått ett rum där under de första nätterna.

 

Alla var dödströtta efter resan och det var skönt att middagen på hotellet var inkluderad trots att vi alla vid det här laget tröttnat på buffématen. Nike var nära att klappa ihop totalt under middagen och var jättejobbig. Dicte satt relativt snällt i sin nya barnvagn. Så snart vi bara kunde avslutade vi middagen och gick upp på rummet. Dicte somnade nästen genast men vaknade igen efter ca 40 minuter och var hungrig. Nike var övertrött och svår att söva och till slut kom vi på att hon måste fått för lite mat i sig under dagen. Efter en portion fruktgröt och en kort stunds sagoläsande somnade också hon, mitt i en saga. Dicte hade fått ett rött lock att leka med av Nike och det höll henne sysselsatt några minuter till men sedan slocknade också hon. Friden lägrade sig äntligen …

 

Det är intressant att se vilken häpnadsväckande utveckling barnen genomgått under de dagar vi haft dem. Jag minns att det var precis så här när vi haft Nike en knapp vecka också. Plötsligt verkar pengen har ramlat ner och anknytningen satt i gång på allvar. Barnen utvecklas nu, båda två. i en rasande fart.

 

När ungarna väl somnat hade vi en hel del att göra. Ett antal nappflaskor skulle diskas och packningen var ett totalt kaos. Det tog en stund innan vi kunde koppla av och gå till sängs också vi.

 

Söndagen den 25/8 2002 (Dictes 13-månadersdag)

 

Jag vaknade klockan 06.00 med orolig mage – igen! Tack och lov håller sig magen lugn under dagarna. Strax efteråt vaknade Dicte och var hungrig. Dictes skrik väckte Nike och sedan var hela familjen vaken. Vi fick emellertid en lugn morgon tillsammans på rummet. Kl 09.30 åt vi frukost. Dicte satt för första gången i en barnstol vi bordet och det fungerade ganska bra. Hon är väldigt aktiv samtidigt som hon är mycket smal så hon ålar sig ur precis vad som helst, barnvagnens sele, barnstolen och alla andra säkerhetsanordningar, t o m Baby Björnselen klättrar hon ur om man inte passar henne.

 

Efter lunchen somnade Dicte om så vi tog det lite lugnt, diskade lite och tvättade. När Dicte vaknade gick vi ut en sväng. På Friendship store köpte vi en del småprylar samt smörgåsar med hem för lunch. Under e m tog vi det lugnt, såg lite på nyheterna, badade barnen etc. Jag hann t o m gå ner till business center och skicka ett antal mail till Sverige.

 

Kl 19.30 åt vi middag i matsalen. Det hela gick snabbt eftersom vi alla vid det här laget var ordentligt trötta på buffémat. Nike åt mest vattenmelon (som vanligt) och lite glass. Kl 21.15 ringde Mrs Liu och ville höra om allt var bra. På tisdag kl 17.00 kommer hon och besöker oss.

 

Nike hade under e m fått lite majsvälling av en av de andra mammorna och det gjorde henne överlycklig eftersom det betydde att även hon kunde få en flaska ”riktig” välling till kvällen. Trots detta var det svårt att lägga ungarna. Båda var hur pigga som helst trots att klockan närmade sig 22. Dagen hade varit extremt jobbig för Nike. Nu började hon begripa vad som hänt och att det kommer att påverka hennes liv framledes.

 

 

 

Klockan 22.10 stöp Nike i alla fall men Dicte var fortfarande vaken och slet som ett djur för att inte somna. Hon satt upp i sängen och höll sig i spjälorna med ena handen och en tumme i munnen. Tillslut plockade jag upp henne i famnen. Under ett par minuter kravlade hon omkring och försökte sitta upp på min arm men sedan gav hon sig och lade sig ner. Kl 22.30 somnade hon och jag kunde lägga över henne i spjälsängen. Konstigt nog så accepterade hon att jag lade över henne en filt också.

 

Måndagen den 26/8 2002

 

Natten blev aningen orolig. Både Nike och Dicte vaknade till och var ledsna. Det här med att vara storasyster hade börjat ta på Nikes nerver.

 

Kl 05.45 vaknade Dicte och ville ha mat. Nike sov vidare till 07.20 då vi väckte henne. Kl 07.50 åt vi frukost i matsalen. Nike åt riktigt bra och fick i sig både pocherat ägg, bacon, korv och stekt tomat. Dicte åt nästan en hel yoghurt.

 

Kl 09.00 for Klasse och Nike iväg till ambassaden och lämnade in migrationsverkets beslut. Detta skall införas i Dictes pass så att hon får stanna i Sverige under ett års tid. Under den tiden kommer adoptionen att gå igenom i svensk tingsrätt och hon blir svensk medborgare.

 

Efter en dryg timme var de tillbaka och 11.30 mötte vi de andra i lobbyn. Bussen väntade utanför hotellet och med den kördes vi till en restaurang från provinsen Yunnan. Det hela kändes ganska exotiskt och inte det minsta kinesisk. Servitriserna var alla klädda i vackra folkdräkter och framförde vackra danser. När vi gick in fick vi en röd tråd knuten om handleden och med en kvist stänktes vatten över oss. Inte en västerlänning fanns i sikte och maten var mycket god.

 

Efter lunchen kördes vi till en inomhusmarknad i många plan. Allt var mycket billigt och vi handlade en del saker, bl a en ny väska att ha som handbagage under hemresan. När vi tröttnat på marknaden tog vi en taxi tillbaka till hotellet. Vi lastade av det vi köpt och gick sedan ut för att handla i vår gamla livsmedelsaffär vid Sidenmarknaden. Vi hade gått förbi redan dagen innan men då verkade den stängd. Nu upptäckte vi, till vår förvåning, att den inte bara var stängd – den hade upphört! Inte konstigt att det verkade vara utförsäljning på allt möjligt när vi handlat där innan provinsresan. Vi gick tillbaka till Friendship store där vi i alla fall kunde köpa vatten. På vägen lyckades vi handla lite allt möjligt från några gatuförsäljare, bl a fick barnen var sin trevlig trämobil.

 

Kl 17 var vi hemma på hotellrummet igen. Vi tog igen oss en stund sedan gick Nike och Klasse ut och handlade pizza. Härligt! Äntligen något annat än den tråkiga buffématen. Under middagen ringde morfar och pratade lite med både mig och Nike.

 

Dicte somnade ganska snabbt men Nike satt uppe en stund och såg på TV. Tyvärr såg hon i ett obevakat ögonblick en snutt ur Harry Potter som hon tyckte var otäckt. Klantigt av oss men det är inte lätt när ungarna är så stora att de själva hanterar fjärrkontrollen.

 

När barnen somnat skrev vi ett par vykort men sedan orkade inte vi heller så mycket mer. Kl 22.30 sov hela familjen.

 

Tisdagen den 27/8 2002

 

Nike sov lite oroligt på natten. Hon snurrade runt och ropade i sömnen. Vid det här laget hade det hela verkligen bli jobbigt för henne och hon behövde komma hem till sin vanliga miljö. Själva började vi också känna att det räckte.

 

Kl 06.05 ringde klockan och Klasse gick upp. Nike, Dicte och jag sov vidare en stund men sedan vaknade Dicte och ville ha välling. Nike fortsatte sova och vaknade inte förrän strax innan vi gick ner till frukostmatsalen. Dicte fick mer välling och sedan gav vi oss ut för att se Beijings pandor.

 

Vid 11-tiden var vi framme i parken med pandorna. De finns i en speciell byggnad, relativt fin och nybyggd och verkade må ganska bra. Vi kunde se två pandor utomhus och två inomhus så två måste a gömt sig för totalt skall det finnas sex stycken, far och mor med fyra barn. Nike tyckte det var väldigt roligt med pandorna och tog foton på dem med sin egen kamera. Vi filmade också en del. Tack och lov så var temperaturen högst angenäm och pandorna orkade vara ute och röra på sig lite grand i alla fall (man får inte ha för höga pretentioner). Dessutom var det skönt för oss, som omväxling.

 

I huset med pandorna köpte vi en vacker drake till flickorna, samt en del andra småsaker som Nike ville ha, t ex kylskåpsmagneter. Oj, så mycket det finns att köpa i Kina, oftast är det svårt att hejda sig, t o m för mig som annars inte är speciellt shoppingbenägen.

 

Efter besöket hos pandorna for vi tillbaka till hotellet där vi fick en kort paus innan ytterligare en familj anslöt till gruppen. Det var dags för den traditionella pekingankan. Normalt sett brukar man inmundiga denna på kvällen men gruppen hade uttryckligen önskat att, om den måste avnjutas alls, så skulle ske under lunch. Det hela är en ganska omständlig ritual och tar sin lilla tid. De, i gruppen, som gillar anka tyckte det var mycket gott. Själv är jag inte förtjust i kött och smakade inte på den.

 

Efter ankan fick vi en ledig eftermiddag. Vi åkte direkt tillbaka till hotellet och båda barnen somnade direkt och det gjorde jag också. Klasse passade på att packa om den ena av våra resväskor.

 

Klockan 17 träffade vi Mrs Liu med make i lobbyn. Det hela var trevligt och hon verkar vara mycket mån om barnen. När Mrs Liu gått skrämde Nike upp oss ganska ordentligt. Nere i lobbyn rusade hon ifrån mig och in i en hiss. Hissdörrarna slog igen och Nike åkte iväg! Detta i ett 14 våningar högt hotell med 6 hissar. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. De andra i gruppen hjälpte oss och alla for iväg med olika hissar. Själv tog jag en hiss och åkte upp, våning för våning, och ropade på henne. När jag kom till vårt våningsplan möttes jag, tack och lov, av våra medresenärer som hittat henne. Det hela tog inte många minuter, men det var de värsta minuterna i mitt liv, och förmodligen i Nikes också för hon grät så hon skakade. Förhoppningsvis lärde det här Nike att det kan vara farligt att springa iväg på egen hand.

 

På kvällen gick vi ut, hela familjen, och åt en god middag på en av de finare kinesiska restaurangerna intill hotellet. Vi åt mycket och gott och drack mycket öl men det hela gick inte loss på mer än omkring 100 yuan.

 

Kl 20 var vi hemma igen på rummet och gjorde i ordning barnen för natten. Det tog, som vanligt, lite tid för dem att gå ner i varv. Nike var alldeles omöjlig att lugna ner och hon somnade inte förrän efter kl 23!

 

Onsdagen den 28/8 2002

 

Äntligen en ledig dag och chans till sovmorgon. Klasse och Nike hade vid det här laget blivit ordentligt snuviga och behövde sova ut.

 

Dicte vaknade 06.30 och fick välling. Hon somnade sedan om bredvid pappa och jag lade mig bredvid Nike istället. Hela familjen sov vidare till kl 08.30 när det var dags att gå upp för att hinna ner till frukosten. Inte för att vi egentligen ville ha frukost, i varje fall inte bufféfrukost, men något behöver man ju få i sig innan dagen börjar på allvar.

 

Kl 10 var vi uppe på rummet igen. Vi försökte bringa en vis ordning i röran så att städerskorna kunde komma åt att göra sitt jobb. Jag kan inte säga att vi lyckades direkt men tillslut kunde vi i alla fall lämna rummet och gå ut en stund.

 

Vid 16-tiden var vi tillbaka igen, trötta efter att ha gjort de sista inköpen samt ätit lunch på Pizza Hut, numera beläget samma byggnad som Hotel Jinglun. Vi badade barnen, diskade nappflaskor och pysslade lite innan vi gick ner för att äta en tidig middag. Ingen av oss var särskilt hungrig och middagen blev därefter. Klasse beställde vitt vin till maten men när det kom var det varmt. Vi fick be om en hink med is. Innan jag hunnit dricka ur mitt glas kom en av servitriserna och tog mitt vinglas. Jag blev ursur och tappade helt lusten att vara kvar på restaurangen. Nike fick min glass innan jag tog Dicte med mig och lämnade stället. Klasse och Nike kom ganska snart efter. Nike var jätteledsen eftersom en annan servitris tagit ifrån henne glassen (tala om trevlig personal!) och Klasse och hon begav sig ner till lobbyn för att köpa en ny glass till Nike. Man kan lugnt konstatera att Jinglun, där vi bodde förra gången är ett bra mycket bättre hotell än Gloria Plaza, trots att rummen på Gloria Plaza kostar ung tre gånger mot vad vi gav på Jinglun för två år sedan.

 

I övrigt förflöt kvällen lugnt och barnen somnade relativt snabbt.

 

Torsdagen den 29/8 2002

 

Kl 06.30 vaknade Dicte och ville ha välling. Efter vällingen somnade hon om och vi sov alla till 08.30. Trots att jag lovat mig själv att inte uppsöka restaurangen igen så gick vi ändå ner och åt en lätt frukost. Nike behöver ju trots allt mat … Betjäningen slog förstås nya rekord i att vara nonchalant och otrevlig.

 

Fullständigt ur stånd att orka engagera oss i något mer tog vi en sista runda runt i de närmaste affärerna. Bl a köpte vi i Friendship store mer stämpelfärg till flickornas kinesiska namnstämplar. Vädret var väldigt fint, klart och soligt, för en gångs skull. Luftfuktigheten var också lite lägre så trots att temperaturen låg på bra mycket över +30 så kändes det ganska drägligt. På hemvägen åt vi en jättegod och prisvärd lunch på en av de kinesiska restaurangerna i kvarteret intill hotellet. Väl tillbaka på rummet så satte vi igång med att packa. Det gick faktiskt över förväntan och allt gick ner i våra väskor även om vi insåg att vi riskerade en del kilos övervikt.

 

Vi tillbringade hela e m på rummet, packade, lekte med flickorna och försökte allmänt vila upp oss inför hemresan. Inte ens till middagen lämnade vi hotellet. På Friendship store hade vi köpt smörgåsar med oss hem och dem åt vi. Det kändes alldeles lagom.

 

Strax före 21 slocknade Dicte men det tog ytterligare en stund innan vi fick Nike i säng.

 

Fredagen den 30/8 (Nikes 3-årsdag)

 

Äntligen dags för hemresa! Extradagarna före provinsbesösket är guld värda men extradagarna vi fick på slutet är inget jag vill rekommendera.

 

Vi var uppe i ottan, Klasse och jag, men väckte barnen så sent som möjligt. Kl. 08.30 var bagaget klart för avhämtning och ställdes utanför dörren där det plockades upp av hotellets ”bell boys” för vidarebefordran till flygplatsen. Vi åt frukost och kl 10.var vi redo att lämna hotellet. Resan till flygplatsen tog sin början och under denna blev Nike vederbörligen uppvaktad av de andra i gruppen. Guiden såg lite förvånad ut när alla började sjunga och hurra!.

 

Efter ungefär en halvtimme var framme, betalade skatten, sa hej till Sabrina, vår vänliga men till synes ganska oerfarna guide. En förfärligt lång kö (och nervpress) följde innan vi äntligen kunde checka in. Hela gänget var smått desperata innan det vi långt om länge kunde gå till passkontrollen och där var det en ännu längre kö! Tack och lov så hade jag en vag aning om att det varit stressig och rörigt förra gången också och hade därför hämtat och fyllt i ”utreseblanketten” redan i kön till incheckningen. I och med att vi redan hade lapparna ifyllda så gick det hela lite, om än inte mycket, snabbare och vi kunde, med en viss kraftansträngning, komma med planet hem trots allt. Vilken nervpress!

 

Klockan 13.40 startade vi, ca 30 minuter försenade, och lämnade Kina och Beijing för den här gången. Resan hem blev relativt behaglig. Nike satt ganska still och uppförde sig bra, vilket också Dicte gjorde. Dock vill jag inte rekommendera Air China, speciellt inte när man flyger med småbarn. Det var t ex vansinnigt långt mellan målen. Till slut fick Klasse fråga om det inte skulle bli mat snart, Nike var utsvulten trots att vi petat i henne en del mellanmål! Själva var vi också vrålhungriga. En annan egenhet var att de släckte ljuset och drog för fönstren när den försenade lunchen var överstökad. Klockan var då ca 14.30, kinesisk tid och 08.30 svensk tid! Underlig tid att sova på alltså … Jag måste säga att resan hem förra gången, med SAS, var betydligt trevligare.

 

Hur som helst, hem kom vi och vi landade på Arlanda mer eller mindre i tid, vilket var skönt eftersom våra biljetter hem till Landvetter inte var ombokningsbara. Så snart vi fått vårt bagage (vilket inte var litet – två resväskor, en jättelik bag på hjul, tre ryggsäckar + Nikes

lilla Nalle Puh-ryggsäck, en paraplysulky och en barnvagn!) tog vi avsked av de andra två familjerna i gruppen och gick mot inrikesterminalen.

 

I kön till incheckningen träffade vi av en tillfällighet på en annan familj från Kinalistan som kände igen Nikes namn när jag ropade på henne. Roligt! Vi stötte också på en rad släktingar till Klasse så tiden fram till avgång gick snabbt.

 

Planet blev en aning försenat men mer eller mindre på utsatt tid anlände vi till Landvetter, där hela den närmaste släkten väntade på oss. Nike fick massor av födelsedagspresenter att ta med sig hem och öppna.

 

 

 

Eftersom farfar kommit ensam i sin bil så hade han plats att köra oss hem. Allt bagaget gick faktiskt in och det kunde nog vara klokt av Ford att använda i reklamkampanjer för Ford Escort. Dicte hade somnat på planet och vaknade inte vare sig när vi landade eller när vi mötte släkten. Hon tittade upp ett kort tag när vi satte oss i farfars bil men somnade sedan igen och fortsatte sova hela vägen hem. Väl hemma lade vi henne bara i spjälsängen som väntade på henne i barnkammaren och släckte lampan. Klockan var då 03.45 enligt vår dygnsrytm.

 

 

 

Vi andra var lite väl uppe i varv för att kunna sova. Nike hade en massa presenter att öppna och Klasse och jag packade upp det viktigaste, sorterade post och donade lite. Nike somnade till slut i en fåtölj och vi kunde bära in henne i barnkammaren också och krypa till kojs. Välkommen hem, Dicte! Äntligen fyra i familjen!

 

Gunilla Thomasson i december 2002

 

Copyright © Gunilla Thomasson. All Rights Reserved