Ett utdrag ur vår resedagbok
Ett utdrag ur vår resedagbok
Till slut kom den, dagen vi väntat på så länge. Kl. 14.30 blev vi skjutsade till flygplatsen. Klockan 16.25 lyfte planet, en liten Fokker, mot Kastrup med en handfull passagerare. Vi fick ett par timmar på Kastrup innan det var dags att gå ombord på SK 995, den Boeing 767 som skulle föra oss till Kina.
När vi klev ombord på planet fick vi veta att vi blivit ”upgraded” till ”business class” och det hade vi förstås inget emot ;-). Vi startade alltså vår resa på bästa tänkbara sätt. När planet lyfte och vi satt med var sitt glas champagne i handen spelades ”Fly on the wings of love” och det kände vi verkligen att vi gjorde!
När vi gick ombord på planet ändrade vi genast våra klockor fr 19.45 till 01.45 för att försöka anpassa oss till kinesisk tid så fort som möjligt. Planet blev något försenat från Kastrup så när vi verkligen lyfte visade våra klockor på strax efter 02.00! Middag serverades i stor stil med både aperitif, förrätt, huvudrätt, ost, dessert och kaffe med avec, så när vi verkligen försökte törna in var klockan 05.30! Det blev inte många timmars sömn men lite vila fick vi i alla fall. Klockan 08.45 väcktes vi med frukost.
Vi landade i Beijing enligt planerna kl. 10.30 (dvs. 04.30 hemma) och möttes av ett mycket fuktigt men inte överdrivet varmt Kina. På resan hade vi träffat två andra familjer i gruppen som också valt att resa tidigare. Båda familjerna hade kinaflickor sedan tidigare. Tillsammans tog vi oss mot utgången där vi efter en stunds letande lyckades hitta vår guide ”Mary” som väntade med en liten minibuss för att ta oss till hotellet. Vi anlände till Jinglun vid 12-tiden och fick våra rum som var helt till belåtenhet. Ingen av oss kände sig överdrivet trött utan vi begav oss omgående ut för att växla pengar och köpa vatten. Efter en rekognoseringstur på Friendship Store och på Sidenmarknaden gick vi tillbaka till hotellet för att vila oss lite och duscha, men inte sova!
Efter någon timme försökte vi oss på en ny liten tur i omgivningen men fick återvända till hotellet eftersom det började regna. En stund senare vräkte det ner! Vi fick ge upp alla försök att ge oss ut för att hitta en restaurang utan gick istället upp på rummet för att dricka en aperitif där. Vädret blev inte bättre. Regnet fortsatte ösa ner och vi beslöt oss för att äta på restaurangen i huset. Men vilken restaurang? Det visade sig finnas flera stycken! Till slut gav vi upp försöken att bestämma oss (vi var ganska slut vid det här laget) och beställde ”room service” istället. Vi var ändå så trötta att vi inte uppskattade vare sig restaurangbesök eller kulinariska upplevelser. Klockan 19.00 ville vi inget annat än att sova! Ett par timmar till lyckades vi hålla ut men det blev en mycket tidig kväll för Thomassons.
Klasse sov gott under natten (precis som på flyget) men det gjorde, som vanligt, inte jag. Efter 3 timmars sömn var jag klarvaken och då var klockan bara 00.30! Det tog många timmar tills jag kunde somna om och då var det dags att gå upp. Kl. 08.00 åt vi frukost i hotellets franska restaurang där en högst märklig buffé fanns uppdukad. Både västerländsk och asiatisk mat fanns i en otrolig mängd. Vad som också fanns i en otrolig mängd var personal. När vi gick in i matsalen fick vi passera genom en fullständig ”armé” av människor som alla sa ”Good morning, Sir/Madam”. Tillslut kändes det hela ytterst löjligt och det var svårt att hålla sig för skratt. Till på köpet bar personalen en sorts dirndl-klänningar och lederhosen! Mycket franskt, eller hur? Det slutade med att jag åt för mycket (har aldrig kunnat motstå varm mat på morgonen ) och satte i mig både äggröra, pannkakor, stekta nudlar, ”flied lice” och en hiskelig massa färsk sparris. Klasse fick kaffe serverat i sitt te.
Klockan 09.30 träffade vi och de andra två familjerna vår nationella guide Chen i lobbyn för en utflykt till Sommarpalatset. Vädret var gråmulet men nattens regnväder hade dragit bort och efterlämnat en behaglig svalka. Chen berättade att regnet dagen innan var det första som fallit på två månader. Det måste alltså varit vi som tagit med oss regnet från Sverige! Hur som helst var det ett underbart väder, även om underbart väl är ett adjektiv som aldrig bör användas om väder i Beijing - staden är täckt av ett lock av avgaser.
Resan ut till Sommarpalatset tog 1 timma och var mycket intressant. Vi passerade en massa tempel, marknader och gaturestauranger och det fanns mycket att titta på. Sommarpalatset ligger i vad som nu räknas som förort, men som naturligtvis en gång varit totala landsbygden. Det är fascinerande att se hur risfälten numera skjuter in emellan höghusen och kåkstäderna.
Sommarpalatset är en utspridd anläggning och mitt i allt finns en stor sjö. Man kan lätt förstå att den kejserliga familjen tyckte det var skönt att dra sig tillbaka hit under sommarmånaderna. Vi tog en tur runt parken och såg en hel del intressanta byggnader samt den berömda marmorbåten. Tillbaka åkte vi ”drakbåt”.
Efter en kort tur till hotellrummet gav vi oss ut för att hitta en lunchsmörgås eller något liknande. Eftersom vi var trötta och föga äventyrliga gjorde vi misstaget att gå in på hotellet intill (där AC-familjerna brukar bo) och visst fick vi smörgås men inte någon liten och absolut inte någon billig (= prisvärd). Det vi fick var en hel rätt med pommes frites och allt. Tvärmätta (och jag ganska sur, jag kände mig redan fet och svullen av värmen) tog vi en tur runt Sidenmarknaden och lyckades verkligen efter lite ”pep-talk” ge oss på det här med prutning. Efter ett par försök hade Klasse blivit riktigt duktig. Dagen gav oss ett antal klänningar till Nike, var sin sidenmorgonrock, samt en jacka och ryggsäck till mig. En present till Nikes kusin som fyller år blev det också. Vi kände oss nöjda.
Fram emot kvällen kände vi oss inte speciellt hungriga men gav oss i alla fall ut för att hitta något litet att inmundiga. Ett första försök med att hitta färdiga smörgåsar i en livsmedelsbutik misslyckades trots att det satt ungdomar på trappan utanför och åt baguetter. I ett försök att hitta ”Pizza Hut” (hellre det än McDonalds) sprang vi på en pratsam kines, som tog oss med till en kinesisk restaurang (inte en västerlänning i sikte) och hjälpe oss att beställa. Mätta och nöjda var vi tillbaka på rummet kl. 22.00.
Äntligen sov jag gott under natten och vaknade utvilad och pigg! Vi kände annars i princip inte av någon jetlag. Mina sömnproblem berodde mer på nerver och hög adrenalinnivå än tidsomställning.
Efter frukost (samma buffé i samma franska hotellrestaurang) tog vi en tur till Friendship Store där vi köpte en del souvenirer till oss och till Nike. Det var en betydligt varmare dag, kanske dryga +30 men fortfarande helt drägligt. Efter en kort siesta tog vi en ny tur till Sidenmarknaden för att bl. a. inhandla en väska att förvara alla inköp i under vår resa till Hefei, Anhui. Vi lyckade också få tag i ”squeaky shoes” till Nike, (skor som piper när man går i dem). Skorna skall locka barnen till att till att börja gå tidigt genom sitt pipljud. Barnaffären precis runt hörnet hade dem till salu för 20 rmb. Tyvärr var det här slutförsäljning för affären som just lades ner.
På kvällen gav vi oss ut efter mat. Den restaurang som Chen rekommenderat hade ingen meny utanför (bara en massa ”inkastare”) och då blev jag sur och vi gick vidare. Hemskt dumt, men jag var trött och grinig. Eftersom vi ännu inte nått ”McDonald’s stadiet” så blev det istället restaurangen på hotellet intill (Jianguo, där AC-familjerna bor) en gång till. Ack, hemska misstag! En gång kan man väl bli förlåten ett sådant misstag, men inte två! På hotellet hade man en ”sydafrikansk månad” och serverade en buffé för en hiskelig massa pengar, verkligen inte prisvärd. Till mitt försvar får jag väl anföra att jag just då höll på att längta ihjäl mig efter ett glas anständigt vin och det serverade man faktiskt här. Mer öl och jag kände att jag skulle bli svår att baxa ombord på planet på hemvägen! Vid det här laget hade jag redan hunnit bli trött på ”smörgåsbord” och bävade för hur det skulle bli efter ytterligare en vecka med buffé i provinsen. Alla äggrätter och all fet potatismat (typ chips eller potatisbullar) gav också min galla en tuff match. Jag längtade mig nästan tokig efter en enda rätt på en tallrik, inte ett tjugotal små ”duttar” av allt möjligt. Jag får väl också erkänna att kackerlackorna som sprang på väggen bakom buffébordet inte bidrog till att få det hela att kännas aptitligt (jag är annars ganska tålig efter många somrar i Grekland). Med andra ord, ingen trevlig kväll.
Efter en lugn morgon åt vi frukost ganska sent, ca 09.30. I matsalen stötte Klasse på en gammal elev med kinafödd, svensktalande exflickvän. Vi pratade en stund och kom sedan överens om att följa med dem till en av Beijings antikmarknader. Vi tog en taxi till marknaden, en äkta stökig kinesisk marknad utan en västerlänning i sikte. Den liknade något mitt emellan Portobello Road på 70-talet och en turkisk basar. Hemskt intressant och spännande. Med hjälp av Xin gick det lätt att handla (och pruta!) och vi köpte en hel del fina saker. Så här efteråt ångrar jag att jag inte passade på att handla mer.
Efter marknaden fortsatte vi in till ett av de stora barnvaruhusen i Beijing för att köpa böcker och kläder till Nike. Det här är verkligen staden att shoppa i. Tyvärr blir jag handlingsförlamad när det finns så mycket att handla på så lite tid, det blir liksom svårt att köpa något alls. En del saker fick vi i alla fall till innan vi tog en taxi tillbaka till hotellet och mötet med CTS kl 14.00. De resterande familjerna i vår grupp hade kommit och vi hälsade på några som vi kände sedan förut.
Under mötet instruerades vi om vad som skulle komma att hända under provinsvistelsen och fick slutligen betala densamma. Bagaget skulle vara klart att hämtas upp utanför våra rum kl. 06.00 nästa morgon, fick vi veta.
Efter mötet gick vi tillbaka till vårt rum och packade ihop väskorna. Efter en kort tur till snabbköpet sorterade vi ut det som vi skulle deponera på hotellet under turen till Hefei, Anhui. Kl. 18.00 träffades gruppen i foajen för en gemensam middag på restaurangen i Ritan-parken (de flesta, men inte alla, var med). Vilket härligt ställe! Äntligen riktigt god kinesisk mat i vacker miljö! Till på köpet var det vansinnigt billigt! Vi betalade 70 rmb för två ( igår betalade vi ca 600 rmb!!!). En mycket vacker och trevlig avslutning på Beijingvistelsen.
Klockan 05.30 väcktes vi efter ytterligare en orolig natt och satte ut väskorna i korridoren, där de hämtades och kördes ut till flyget för att checkas in. Själva lämnade vi hotellet 08.30. Klockan 10.35 lyfte vi från Beijings flygplats med ett China Eastern-plan och landade kl.12.10 i Hefei, Anhui efter en lugn och behaglig flygning. Jag var emellertid glad att andra familjer redan nämnt den ”rök” som kommer ur ventilationen på planet när den varma luften möter den kalla. Jag är visserligen inte flygrädd, utan brukar tycka det är ganska spännande att flyga men sedan en nödlandning för 15 år sedan har jag mina ögonblick när skräcken slår till. På flygplatsen väntande vår lokala guide, Linda, som var den som tog hand om oss i provinsen tillsammans med Chen, som följt med oss från Beijing. En tur i en skranglig buss följde.
Hefei är en ganska stor stad (närmare 1 milj med alla förstäder inräknade) men bitvis väldigt fattig. I Hefei kände vi oss verkligen långt hemifrån. Befolkningen verkar i stor utsträckning mycket fattig och det finns mycket kåkbebyggelse och ruckel blandat med moderna höghusområden och västerlänska hotell. Den känsla vi hela tiden haft av att vara i Rom med utkanter gav vika och vi kände istället att vi förflyttats till de fattigaste kvarteren i Salernotrakten. Vi får väl erkänna att Salerno inte är en plats vi längtar till, om man säger så …
Efter incheckning på hotellet (Novotel) gick vi en kort tur runt i den vackra parken utanför hotellet tillsammans med ett annat par i vår grupp. Lotusen hade precis börjat blomma och var otroligt vacker.
Väl tillbaka på hotellet packade vi upp och förberedde för Nikes ankomst nästa f.m. Middag åt vi på hotellet, den ingick i provinspaketet. Det var buffé (igen) och vi hade en salig blandning av europeiska rätter att välja bland förutom en och annan kinesisk och japansk (!) rätt. Första kvällen var det väl OK men mot slutet av veckan började det bli tjatigt framför allt eftersom frukosten också bestod av i princip samma buffé.
Vi blev sedan sittande med var sitt glas vin (kinesiskt, ganska hyfsat faktiskt) på hotellrummet ur stånd att ta oss för någonting mer. Nu kändes det nervöst. T o m de familjer som redan varit med en gång var rejält darriga. Efter en stund utbröt ett mäktigt fyrverkeri utanför vårt hotellfönster. Det kändes som om Hefei ville skicka Nike sina välgångsönskningar denna sista natt på barnhemmet.
Så kom dagen vi aldrig kommer att glömma!
Trots allt lyckades vi sova ganska bra. Jag vaknade några
minuter innan klockan ringde 05.30. Snabbt drog vi på oss lite kläder och gick
ut i parken mitt emot hotellet. Hela parken var full av människor som
motionerande på olika sätt. En del höll på med tai-chi men de flesta av
motionsformerna kände vi inte alls till. De flesta människorna var äldre, en
och annan yngre syntes också men inga ungdomar. Vissa motionerade tillsammans
och andra ensamma (eller tillsammans med sina burfåglar), de flesta verkade
dock motionera i grupp, med eller utan
hjälpmedel. Vackrast var dansen med solfjädrar, mest fascinerande dansen med
svärd, utförd av damer i 70-80-årsåldern. Strax före kl. 07.00 var vi hemma på
hotellet igen. Vi plockade ihop det vi skulle ta med till konferenslokalen där
vi skulle få barnen samt duschade och åt vår frukost.
Efter frukosten gick vi upp på rummet igen för att göra oss klara. Kl. 09.30 hade vi blivit informerade om att vi skulle infinna oss i en lokal på 2:a våningen. När vi kom ner prick 09.30 hade barnen redan kommit! Hela den väldiga salen var fylld av barnskrik och omkringrusande föräldrar. På golvet, vid en av pelarna strax intill ingången till den stora salen satt en sköterska med de tre små barn som var kvar. Längst till vänster satt Nike. Vi kände igen henne med en gång. Chen rusade fram till oss, sa Nikes kinesiska namn och räckte över henne till mig. Vilken chock! Jag hann inte samla ihop mig alls! Klasse hann emellertid rycka upp videokameran och fick med ögonblicken precis efter det att Nike placerats i mina förvånade armar. Trots det abrupta i situationen blev det hela ganska bra. Nike tog det lugnt och tittade förundrat på mig, kände på mitt hår och såg fundersam ut. Därefter grävde hon sig fast vid mig med fingrar som klor (långa naglar!) och höll ett stadigt tag. Efter en liten stund satte hon sig lugnt tillrätta i min famn. Det kändes som om hon visste att hon var hos mamma. Alla de andra barnen skrek men Nike bara tittade, efter en stund log hon stort mot sin pappa.
Bara någon minut efter det att vi fått Nike ropade Chen att vår lokala guide, Linda, skulle gå igenom ”the paper work” med en av föräldrarna. En av oss skulle alltså gå fram och sätta sig vid ett stort konferensbord i mitten av lokalen. Det var inte precis det vi kände för just då, kan man väl säga. Eftersom vi inte fått någon tid alls tillsammans med vår dotter gick vi båda fram till bordet (tillsammans med Nike) och satte oss. Vad som skulle göras skulle vi göra tillsammans. Nike var lugn och lite nyfiken. De flesta av de andra barnen skrek och var ledsna, vissa mer, vissa mindre, men Nike var nöjd bara hon fick ”sitta med vid bordet” och dunka med ett plastlock som om det var ordförandeklubban.
Jag tyckte efter en stund att det verkade som om Nike var törstig. Klasse gick upp på rummet för att hämta något att dricka men medan han var borta kom Nikes sköterska med en flaska välling. Nike slök vällingen som om hon aldrig fått mat förut. Därefter var hon pigg igen. Vi avslutade allt ”pappersarbete” under f.m. i det här rummet. Allt gick så smidigt att vi inte ens begrep att vi verkligen klarat av allt, t o m notariatet, i ett svep. Efter ca 2 timmar var vi uppe på rummet igen och kunde byta blöjor, klä på Nike lite kläder och ge henne mat (fruktgröt).
När vi fick Nike hade hon en liten ljusgrön frottésnibb (en sorts ”haltertop” med knytband runt midjan och nacken), ett par ljusblå underbyxor och ett par ljusblå nylonsockor på sig, det var allt. Vi satte på henne en t-shirt och ett par underbyxor. Hon verkade sömnig och somnade ganska snart efter det att vi bytt på henne. Lunch skulle serveras i den kinesiska matsalen så snart vi var klara. Vi lät Nike sova i väntan på att Chen och Nikes sköterska skulle komma till vårt hotellrum för att vi skulle kunna ställa frågor. Nike rosslade väldigt och lät förkyld och vi fick veta att hon varit sjuk under några dagar. Vi fick antibiotika och hostmedicin till henne.
Efter frågestunden gick vi ner till lunch. Det kändes konstigt att sätta sig till bord i en tjusig kinesisk matsal med en liten baby bara några timmar efter det att vi blivit en familj. Klasse gick ner några minuter före mig med Nike och stötte i matsalen på ett gäng kanadensare som skulle få sina barn under e.m. De var glada att få hälsa på Nike och för att ha råkat på någon som kunde tala franska med dem. Personalen kom med barnstolar och vi gjorde ett dumt försök att sätta Nike i en. Det var klart att hon inte vill sitta där! Vi lärde oss snabbt att det inte var tal om att släppa den lilla damen ifrån oss. En av oss måste hålla/bära hela tiden, och det gjorde vi ju så gärna ;-). Till vår förvåning avlöpte lunchen väl, vi lyckades till och med få något i oss alla tre (god kinesisk mat!). Nike äter allt, upptäckte vi, och det går utmärkt att mata henne med pinnar (glöm inte att träna! De familjer som inte tränat hade ett litet helsicke!) .
Efter lunch fick vi en lugn e.m. på rummet. Vi badade Nike (hon skrek inte alls) och lekte stillsamt med henne. Det verkade inte vara någon skillnad på vem av oss som hade henne i famnen men hon verkade inte heller benägen att gå till någon annan. Kl. 17.30 öppnade buffématsalen och vi var de första gästerna. Nike åt och var riktigt glad igen (trots att hon fått välling alldeles innan, för att inte tala om medicin – en riktig höjdare!). Sin första tallrik krossade Nike i matsalen när mamma var klumpig och inte såg upp för de långa armarna.
Efter middagen behövde Nike sova. Hon började rulla med huvudet fram och tillbaka. Vi tog på henne pyjamas och medan Klasse gick för att låna ut en vällingflaska till en annan familj somnade hon. Jag sjöng för henne och vandrade runt i rummet, när hon verkade väldigt trött lade jag bara ner henne i sängen och lade över henne täcket. Hon sov direkt! Inte så långt därefter kände vi att vi också behövde sova. Det hade varit en ansträngande dag, trots att vi inte varit utanför hotellet!
Så var hon då äntligen hos oss, vår lilla Nike.
Första natten blev lugn. Nike sov från klockan 19.00 till
klockan 02.00, då pep hon till och jag tog upp henne (hon hade sovit i
barnsängen). Sköterskan hade berättat att hon ofta vaknar vid 21-tiden för en
flaska välling eller mjölk men det hade hon inte gjort den här kvällen så hon
fick en flaska välling nu istället. Hon slukade alltihop i ett nafs och somnade
sedan om igen.
Kl. 06.30 vaknade jag av ett litet ljud. Nike låg vaken i sängen och filosoferade i tysthet. Vi hade försovit oss! Vår väckarklocka skulle ringt kl. 06.00 men batteriet hade valt att just den här natten ta slut och ingen klocka ringde. Nu blev det bråttom! Det tar tid att komma upp och i ordning när man är ovan att ha en liten knatte att ta hand om! Till slut kunde vi i alla fall gå ner till frukostmatsalen (samma gamla buffémat) och jag tyckte inte det gjorde så mycket att Nike ganska effektivt hindrade mig från att äta genom att åla runt i min famn. Hon började sakta bli säkrare och vågade ta ut svängarna mer, ville hela tiden åt mitt kaffe vilket var lite jobbigt eftersom jag var så väldigt rädd att spilla på henne.
Snabbt upp på rummet igen för att ge Nike gröt innan vi gav oss ut på promenad i parken. Vi besökte Bao-templet, ett minnesmärke över en rättvis och modig man som gjort Hefei känt i hela Kina. Ute var det fruktansvärt varmt, dryga +40 och säkert 90% luftfuktighet. Ingen i vår grupp kunde använda videokamerorna, de immade igen direkt. Vi fick nöja oss med att ta kort men även dessa blev lätt ”softade.
Templet var intressant att se, kanske främst vaxdockorna som i charadform visade olika viktiga händelser i Lord Baos liv och därför också uppvisade vackra dräkter och accessoirer.
Kl. 10.30 avreste vi sedan med buss till ett stort varuhus där vi fick möjlighet att handla. Kineserna tittade väldigt på oss. Själva blev vi inte så störda av uppmärksamheten och inte särkskilt hårt ansatta heller av någon anledning men det blev flera av de andra familjerna. När vi alla kom i grupp blev det emellertid verkligt jobbigt. Kineserna anser inte att det är oartigt att vrålstirra på andra människor. Nike genomlevde det här utan att protestera. Hon svettades ymnigt fram på magen/höften på mig, utåtvänd i sin Sara’s Ride men annars iakttog hon bara allting intresserat. Shoppa var kul (vad månde bliva?) och hon ryckte loss prislappar till höger och vänster när mamma klantade sig och gick för nära. Den nya tanden (den 7:e) besvärade henne en aning och hon bet på allt hon fick tag i, speciellt mig! På varuhuset bet hon mig i tummen. Hon bet så hårt att märket fanns kvar efter 12 timmar! Hela dagen märkte vi av nya små framsteg. Hon lystrade till sitt smeknamn (Fang-Fang) och vinkade tillbaka när pappa sa ”hej, hej”.
När vi kom tillbaka till hotellet var det tid för lunch. Vi bytte på Nike, både blöja och kläder eftersom hon var genomvåt av svett. När hon var torr försökte vi sätta henne i vagnen hotellet försett oss med men det gick inget vidare. Vi kom till hissen men när det klev in andra i hissen började Nike gråta och ville bli buren.
Vi åt i den kinesiska restaurangen igen och Nike åt ganska bra, både potatis, omelett och en del kött (typ varm kalvsylta). Efter lunchen gick vi upp till rummet och somnade alla tre! Nike sov en timme och vaknade sedan lätt hysterisk. Hon verkade ha ångest och hyperventilerade. När jag lyft upp henne blev hon lugn igen. Anfallen återkom ett par gånger men tillslut lugnade hon sig och satt på sängen och lekte med pappa.
Lite längre fram på eftermiddagen tog Nike ett bad tillsammans med pappa i badkaret. Vilken hit! Hon älskar att bada, protesterade inte ens när jag hällde vatten över huvudet på henne och tvättade håret.
Efter badet började hon leka mer avslappnat med pappa (och mamma fick en chans att duscha). Penicillin, välling och hostmedicin gick ner utan protester och 17.30 var vi klara för middag. Under middagen hände något, jag vet inte vad, men ungen blev som förbytt. Hon busade, skojade och lekte med oss och slingrade sig som en ål. Vilken vilding! Är det här hennes rätta jag? Sköterskan sa att hon är en aning reserverad mot främlingar. Det här kanske betyder att hon slappnar av och tycker att hon känner oss. Vi får se i morgon. Innan Nike lade sig lekte hon en stund med pappa, sedan tog jag henne och satte på henne en liten body (pyjamasen med fötter måste ha varit för varm, ungen var plaskblöt på morgonen, utan att ha feber). Jag lade henne ganska bestämt i sängen och gick till en annan del av rummet. Hon snurrade runt några gånger sedan somnade hon! Kl. 00.15 vaknade Nike igen men somnade om ganska snabbt. Innan vi hade somnat knackade våra rumsgrannar på vår dörr. Deras lilla dotter, 2 dagar yngre än Nike, mådde ganska dåligt och de behövde få kontakt med Chen. Tack och lov hade Klasse fått Chens nya rumsnummer. Allt gick väl och vi hörde hur de kom tillbaka från akutmottagningen några timmar senare. Kl. 02.00 vaknade Nike igen och fick välling. När vi lade henne i sängen igen sjöng hon (!) en stund innan hon somnade. Vilken fantastisk unge!
Strax före 6 vaknade jag och åter låg Nike tyst i sin säng och funderade. Vi skyndade oss ner till frukosten (den här gången bestämde vi oss för att äta i skift för att få matro) men hade i stort sett en betydligt lugnare morgon än igår. Kl. 09.30 gav vi oss av med buss till Anhuis provinsmuseum. Många av fynden gav oss en underlig känsla av igenkännande. Det är förvånande hur mycket av t ex keramik och konsthantverk som är sig likt mellan olika kulturer vid ungefär samma tid. Många av fynden kunde lika gärna vara av grekiskt, romerskt eller egyptiskt ursprung. Alltså en mycket intressant upplevelse för två f d arkeologer.
Nike hade kommit i otakt med sömnen och somnade på bussen på väg till museet. Hon hade inget stöd för huvudet i sin ”Sara’s Ride” utan vi fick gå och hålla upp huvudet på henne, något som tydligen verkade konstigt för kineserna som undrade vad den ”välsignande” gesten betydde. På vägen ut fick vi några minuter i museishoppen. Jag, som just hade insett att tillfällena att handla inte skulle bli så många under provinsvistelsen, köpte allt jag kom över. Tack och lov! Min föraning var sann, jag är så glad att jag passade på att handla klänning, solfjäder, skrivdon, kuddfodral, tavlor etc. för det blev inte några fler tillfällen att handla saker som verkligen var typiska och från provinsen.
Lunchen förflöt lugnt på den kinesiska restaurangen på hotellet igen. Nike åt mycket omelett innan hon tog siesta (det var svårt för henne att komma till ro). Efter ca en timmes sömn vaknade Nike pigg och nyter igen och vi gav oss ut på en ganska strapatsrik promenad till varuhuset vi var på igår. Vi handlade ganska många par skor till Nike (för de kommande åren, samt några vällingflaskor till och lite annat smått och gott). Trötta och nöjda var vi tillbaka på hotellet för bad/dusch och en tidig middag.
Vi det här laget hade den förkylning jag fått av Nike börjat
anta väldiga proportioner och jag misstänkte öroninflammation. I ett desperat
försök att bli av med densamma bestämde jag mig för att ge mig på den
penicillinkur jag haft med mig. Febrig och trött lade jag mig redan strax efter
21.00. En timme senare vaknade Nike och ville inte somna om. Det tog oss flera
timmar att sänka henne igen men tillslut somnade hon.
I morgon skall vi besöka barnhemmet!
Dagen började med att telefonen ringde och väckte oss alla tre. Nike började gråta och vi tog upp henne, bytte blöja och gav henne välling. Jag tvättade Nike medan pappa duschade, sedan tog pappa vid och mamma fick en chans att göra sig i ordning. Vi åt frukost i omgångar för att få lite matro. Jag gick först ner till buffén. Eftersom jag vid det här laget var innerligt trött på att till frukost serveras vita bönor i tomatsås, omelett, potatisbullar, vattenmelon och sockerkaka gick det snabbt. Sedan var det pappas tur att äta. Medan Klasse åt började Nike åla runt i sängen, något hon inte kunnat tidigare, i varje fall inte i den hastigheten. Jag kunde lägga henne på den stora dubbelsängen och hon roade sig själv med att åla sig runt mellan sina leksaker. Om jag bara fanns inom synhåll var allt lugnt. Vilken lättnad, tidigare hade en av oss behövt hålla henne hela tiden.
Klockan 09.30 mötte vi de andra familjerna nere i lobbyn för att med buss bege oss ut till barnhemmet. Vår grupp i Hefei bestod av 9 familjer (en familj fick sitt barn i Beijing och följde alltså inte med till provinsen). Av dessa familjer hade 5 familjer fått barn från ”The Children’s Welfare Institution of Hefei”, d.v.s. det barnhem vi skulle besöka och som Nike kommer från. Vi fick veta att vi kunde fotografera men inte filma. Hemskt roligt! Jag var så rädd att vi inte skulle få ta kort, vi hade blivit varnade av CTS för det.
Barnhemmet ligger i en förort väster om Hefei. Området runt omkring verkar ganska fattigt men barnhemmet är nytt och fräscht efter kinesiska mått. I huvudbyggnaden bor det gamla människor men i de mindre husen runt omkring på området bor det barn i alla åldrar (upp till 18 år). Vi fick chansen att besöka den byggnad Nike bott i och kunde vandra runt och fotografera och hälsa på barn och sköterskor.
På samma våning som Nike bott har ”Half the Sky Foundation” ett rum för ”the hugging grannies”, dvs kvinnor som avlönas (det hela bygger på donationer) för att krama om och pyssla med barnen. Just barnhemmet i Hefei deltar i ett av organisationens pilotprojekt.
Hela barnhemmet verkade krylla av personal. Det kändes skönt att se. Enligt uppgift från barnhemsföreståndaren, finns det en sköterska på fyra barn (490 barn finns på barnhemmet). Den sköterska som kom med Nike till oss och som vi talade med på hotellet, kom genast ut och pussade Nike när hon såg att vi var där. Hon verkade verkligen tycka om barnen och jag tror att Nike haft det så bra som man kan utan att ha en mamma och en pappa. Vi fick se Nikes säng och rumskamrater.
Jag fotograferade Nike när hon satt i sin gamla säng. Hon såg lite rädd ut och verkade glad när pappa lyft upp henne och kopplade fast henne i selen igen. Sköterskan gav Nike hennes nappflaska som minne.
Det kändes underbart att få chansen att se barnhemmet och sängen, träffa sköterskan igen och insupa atmosfären. Alltihop var mycket bättre än vad jag någonsin vågat hoppas på trots att vi vet att det här är ett ”mönsterbarnhem”. Barnhemsföreståndaren, en kvinna i 50-års åldern, verkade mycket trevlig och mån om barnen.
Nike kände igen en och annan i personalen (förutom sköterskan som haft hand om henne) men visade inga tecken till att vilja byta ut pappas trygga famn mot barnhemmet igen. Det kändes också skönt att se.
Efter barnhemsbesöket blev det lunch på en restaurang i ett tjusigt kinesiskt hotell. Maten var god men allting tog en väldigt lång tid och vi blev alla trötta (i varje fall Nike och jag som vid det här laget blivit hemskt förkyld). Jag hade räknat med att Nike skulle kunna äta av maten som bjöds men eftersom tiden gick och maten dröjde ångrade jag bittert att jag inte tagit med mig välling till henne. Jag fick trycka i henne Mariekex i väntan på maten och det kändes ju inte så bra.
Eftersom Nike var så trött trodde vi det skulle bli en enkel match att få henne att sova. Tji fick vi! Hon bara inte ville sova, eller rättare sagt: kunde inte. Efter 2,5 timma kom svaret. Hon hade hemskt ont i magen! Stackarn var totalt förstoppad. Mamma fick hjälpa till (tack Maria, för tipset om plasthandskar!) och slutligen blev livet drägligt för stackars Nike. Efter den persen kände vi inte för något krogbesök utan Klasse gick ut och köpte en flaska vin och beställde upp en pizza på rummet. Precis när vi avslutat pizzan kom Chen upp till vårt rum med alla adoptionshandlingarna. På ett av papperen stod det var Nike hittades och Chen märkte ut det på vår karta. Det var inte långt från hotellet alls, bara på andra sidan sjön och parken. Vi beslöt genast att passa på att besöka platsen nästa förmiddag.
En tidig kväll följde. Jag kände mig fruktansvärt förkyld och Nike var totalt slut efter persen med magen. Klasse fick ta hand om nappflaskdisk och förberedelser för morgondagen medan vi sov.
Vi vaknade ganska utvilade alla tre efter en lugn natt. Nike och jag var fortfarande förkylda. Nike började tack och lov bli bättre men jag blev bara sämre och hade ingen röst kvar.
Prick klockan 06.00 skrek Nike till och annonserade att det var dags för välling. Efter maten fick hon en ren blöja och vi gjorde oss i ordning alla tre. Nike somnade om och eftersom hon fortfarande sov när vi var klara för frukost vågade vi oss på att sätta henne i sulkyn som hotellet försett oss med. Det gick alldeles utmärkt och hon tog det hela med ro. Vi åt en mycket snabb frukost tillsammans i matsalen, vi visste ju inte hur länge det hela skulle hålla. Lyckligtvis hann vi upp på rummet igen utan att Nike blivit ledsen och börjat gråta. Efter en snabb måltid för Nike (fruktgröt) gav vi oss ut för att besöka platsen där man fann Nike samma dag som hon fötts. Det var inga problem att hitta rätt, vi gick visserligen en liten omväg på vägen dit (det är svårt med kinesiska kartor!) men vi kom fram tillslut. Vi fotograferade och filmade. Det kändes lite underligt, vemodigt och lite skrämmande på en gång, att vara på den plats någon lämnat henne för knappt ett år sedan. Så här långt har vi alltså kunnat spåra vår lilla dotters liv, resten lär vi aldrig kunna få veta.
Vi kom tillbaka till hotellet lagom till lunch i den kinesiska matsalen. Maten var återigen väldigt god och vi kunde den här dagen njuta av den ordentligt eftersom Nike gick med på att bli placerad mellan oss vid bordet i en barnstol.
Efter lunchen följde en timmes tupplur för Nike innan hon fick ny fin klänning på sig och gick iväg på sitt livs första kalas! En av flickorna i gruppen fyllde 1 år och det hade anordnats fest i pianobaren. Pappa och Nike gick alltså på födelsedagskalas och mamma fick en chans att vila sig från förkylningen. Födelsedagsbarnet hade av gruppen fått en kanin som hoppade och spelade musik och Nike höll igång i pappas famn och vaggade rytmiskt till musiken. Det var första gången vi upptäckte vilken liten sällskapsmänniska vår dotter är och dessutom hur mycket hon älskar musik. Nike tycker om att ha folk omkring sig, de får bara inte komma för nära. Det syns också att hon är tryggare med kineser, de äldre kinabarn som följde med på resan för att hämta småsyskon var hon inte alls rädd för.
Nike jagade upp sig ordentligt på kalaset och somnade som slagen vid 18-tiden för att sedan vakna igen när det var dags för mamma och pappa att packa. Hon var med vid hela packningen och somnade lika sent som den övriga familjen.
I morgon lämnar Nike sin födelsestad och far mot nya äventyr i den kejserliga huvudstaden.
Vi hade beställt väckning till 04.30 men jag vaknade innan signalen kom. Vi packade färdigt medan Nike sov sött i sin lilla säng. Klockan 05.30 hämtades bagaget och vi kunde packa ihop det sista i handbagaget och sedan lämna rummet. Nu började hemresan som för Nikes del betydde att hon skulle lämna sin födelsestad, Hefei, för alltid. Det kändes vemodigt och vi var båda ganska tårögda när planet lyfte. Nike sov emellertid gott i min famn och vaknade inte förrän strax innan vi landade i Beijing. Hon var genast pigg på nya äventyr.
Med buss togs vi snabbt och lätt till hotellet. Vi fick en nytt rum, den här gången försett med barnsäng. Oj, vad det kändes skönt att vara i Beijing igen. Nästan som att vara hemma! Vi väntade en stund på att väskorna skulle levereras men gav sedan upp och gick ner i lobbyn. Väskorna hade inte kommit till hotellet ännu så det var inget att vänta på. Vi gav oss istället bort till snabbköpet vid Sidenmarknaden för att köpa vatten och några barnmatsburkar. De andra i gruppen hade gått ut för en gemensam lunch men jag kände mig för dålig för att orka vara social. Istället gick vi ner till den kinesiska restaurangen på 4:e våningen på hotellet och åt en jättegod måltid bestående av 5 olika rätter. Restaurangen tycker jag verkligen man kan rekommendera för dem som inte orkar ta sig ut på några större äventyr. Det är inte något tjusigt ställe utan restaurangen försöker istället likna ett litet ”hål i väggen” vid en av hutongerna (gränderna). Nike skötte sig alldeles utmärkt vid bordet och åt som vanligt nästan lika mycket som en vuxen. De är så skönt att hon har sådan aptit! Nu när vi blivit vana att äta med Nike på restaurang i Kina kan det knappast bli några problem att ta henne med ut på lokal i Sverige. Klarar man att 3 timmar efter det man blivit föräldrar mata sitt barn med pinnar på stans finaste restaurang (det var en viss klass på hotellet i Hefei också, ett hotell i den franska Novotel-kedjan) så skall man väl klara vanliga krogbesök i Sverige utan problem!
Efter en middagslur packade vi om våra väskor så att en av resväskorna inte behövde öppnas mer förrän vi kom hem. För att slippa stressa och rycka ut Nike igen åt vi middag på rummet. Det blev ändå ganska sent, allt tar sådan tid!
Den här morgonen lyckades vi verkligen få Nike att sova en stund efter morgonvällingen. Hon sov ca en timme mellan 07.00-08.00! Till frukost åt hon sedan tre skålar risgröt och ville ändå ha mer! Kl. 09.00 var det avfärd till den Förbjudna staden. Resan dit tog inte så lång stund men tog oss genom intressanta kvarter. Områdena intill den Förbjudna staden är Beijings äldsta och många av husen är mycket gamla. Ett antal rum vetter ut mot en kringbyggd gård. I varje rum bor en familj som delar på gården och den vattenkran som finns där. Allt är annars omodernt och utan värme. Varje familj har sin egen kamin eller sitt eget fyrfat. Återigen en likhet med hur romarna levde under antiken.
Bussen kunde inte köra ända fram till ingången utan släppte av oss vid vallgraven, som ligger strax till höger om ingången. Vi följde en jättehög mur som inramar den Förbjudna staden och kom ut på den enormt stora plats som finns precis framför ingångsbyggnaden. Det kändes ungefär som att komma ut på Petersplatsen i Rom (men jag har aldrig sett så många människor (eller bilar) där, framför allt inte så högljudda människor). Vi lyckades ta oss igenom entrén och ut på nästa stora torg.
Proportionerna är enorma. Jag kan inte ange några siffror men allt känns kollosalt. Tyvärr är detta också allt. Vi kände oss båda besvikna. Visst är det vackra byggnader men inte så till den milda grad att det berättigar till denna berömmelse! Nu bidrog det säkert att det var så fruktansvärt mycket folk. Å andra sidan är där säkert alltid fruktansvärt mycket folk. Kineserna är vana vid att vara hemskt många på liten yta, det är inte vi! För att klara sig har de tydligen helt slutat bry sig om varandra och att ta hänsyn. Alla knuffas vilt och hänsynslöst och bara armbågar sig fram. Inte mysigt när man har ett barn i bärsele på magen. Jag fick nästan panik när det inte gick att röra sig. Vi insåg att det var fler som inte såg tjusningen med Förbjudna staden för vi drog på oss horder med kineser som hellre pillade på Nike och kommenterade hennes existens. Till slut kändes det verkligt jobbigt men Nike tog det bra. Efter den värsta persen tog vi en paus för att ge barnen välling. Det var egentligen väl tidigt för Nike att äta men hon slök en hel flaska i ett nafs. Jag tror mest det var för att vällingen gav trygghet och det var skönt att sitta i pappas famn, blunda och glömma hela stöket runt omkring.
Efter pausen kom vi till en intressantare del av palatskomplexet och dessutom betydligt lugnare. Det var kejsarens, kejsarinnans och konkubinernas privata bostadsdel. Efter dessa följde den vackra kejserliga trädgården, eller rättare sagt trädgårdarna. Här svalkade det också något vilket var mycket skönt. Vid det här laget tyckte Nike att det kunde räcka och det tyckte mamma och pappa också. Nike var hemskt sömnig men höll lyckligtvis igång tills vi kommit ut ur den Förbjudna staden och på bussen, vilket i och för sig var en bedrift, eftersom vi ansattes svårt av försäljare, tiggare och folk som bara i största allmänhet ville pilla på Nike. När bussen väl var framkörd fick jag byta alla Nikes kläder, hon var genomvåt av svett! Bussen hade luftkonditionering och jag var väldigt rädd att Nike skulle bli ännu mer förkyld.
Vi kördes till ett av Beijings 5-stjärniga lyxhotell (Jinglun har ”bara” 4 stjärnor) för lunch. Där klev vi alltså in i matsalen, 4 familjer med små barn (de familjer som hade kinabarn sedan tidigare hade valt att avstå från utflykten, vilket man kan förstå), utschasade efter en mycket ansträngande utflykt i +40 värme. Vi såg väl ut ungefär som vi kände oss och att slå sig ner vid det stora runda bordet i mitten av salongen verkade kanske nog så lockande men snabbt framkom det att det inte fanns mer än en barnstol. Isabell, 2,3 år fick naturligtvis denna. De andra barnen fick övertrötta och överstimulerade sitta i mammas/pappas knä. Det blev skrik och ”tandagnissel”. Runt omkring pågick affärsamtal på hög nivå. Inget drömläge precis. Föräldrarna blev stressade och barnen kände förstås av detta. Jag minns inte att jag åt något alls. Mest vandrade jag omkring ute i korridorerna med en halvsovande Nike. Kunde vi inte fått mat på ett enklare ställe där vi inte känt oss så illa till mods och där det inte gjort så mycket att barnen lät och gnydde?
När vi kom tillbaka till hotellet fick Nike sig i alla fall en välförtjänt tupplur. Pappa gav sig ut på en shoppingtur med ett annat par i gruppen men jag stannade på rummet med Nike. Hon orkade helt enkelt inte mer! Klasse kom tillbaka efter en timme och annonserade att han började känna sig förkyld han också! Välkommen i gänget!
Klockan ringde 05.00 för att jag för en gång skull skulle få nog med tid på mig för att göra mig i ordning. Nike och Klasse fortsatte sova. Strax före 06.00 väckte jag Klasse. Nike sov vidare, det var första gången de hände! Tack vare den tidiga morgonen hade vi gott om tid på oss och var först i frukostmatsalen. Kl. 08.30 var det avfärd till den Kinesiska muren. På vägen dit for vi förbi Svenska ambassaden och lämnade in barnens pass för visering. Därefter tog vi oss ut ur Beijing. Man förstår att Beijing är en verkligt stor stad för när vi kört i nästan en timme var vi fortfarande kvar i förstäderna. Vi gjorde ett kort stopp vid en ”jadefabrik” med vidhängande butik. Hela anläggningen var förfärlig. Alla vill säkert väl men det var värre än den värsta mässa. Mängder med försäljare var utskickade för att hänga sig fast vid kunderna och klänga sig fast som en skugga. Det fanns ingen chans att få titta på något i lugn och ro och i sin egen takt. Mycket obehagligt. Det blev alltså ingenting köpt trots att vi tänkt lägga ut en ansenlig summa på ett jadearmband till Nike. Jag blev desperat och skällde ut en av försäljarna och tågade därefter ut ur lokalen med Nike. Klasse stannade kvar för att, som den pedagog han är, förklara för de häpna försäljarna vad som blev fel. Ingen bra början på dagen alltså.
Efter denna strapats fortsatte vi till muren. De första ”hållplatserna” verkade ganska lugna men när vi väl var framme vid Badaling var det väldigt rörigt. Chen hade varnat oss för detta så det förvånade oss inte. Vi tog linbanan upp till en station nästan på toppen.
Ja, vad skall jag säga mer – jag hatade hela eländet! Det var knöligt och svårt att gå, speciell med ett litet barn i en sele på magen. Jag var hela tiden rädd att falla framstupa om inte av egen kraft så p g a att någon skulle fälla mig eller knuffa omkull mig. Muren var ruskigt hårt restaurerad, utsikten (det lilla man såg i diset) som från vilken borg som helst i Mellaneuropa, och runt omkring alla dessa knuffande, sparkande kineser- det här är ett folk som lärt sig ta sig fram och inte ta hänsyn till andra. Ja, ja , jag vet att jag var i deras land och på deras villkor men just då önskade jag att jag inte varit det, att jag aldrig sett den förbaskade muren! Den är lång, det är den, men det är också allt. Det man ser av muren är inte ens särskilt gammalt. Det mesta är från Ming-dynastin, dvs byggt på 1470-talet.
Efter bara ca 15 minuter hade jag fått nog och vi tog linbanan ner igen. Nike var överlycklig när vi väl var nere och det var jag också! I lugn och ro på bussen kunde vi byta blöja och ge Nike en flaska välling. Har sällan känt att det varit så skönt att slippa ifrån något. Åk inte dit efter det att ni fått barn!!!
Efter denna pers kom nästa. Lunch skulle intas på en Friendship Store som låg någonstans norr om staden. Det hela var en stor anläggning byggd för att locka av turister pengar. Vi slussades snabbt in i en enorm matsal där busslast efter busslast av amerikaner satt och inmundigade en ”äkta kinesisk middag”. Maten var OK men det kändes som utspisning i skolmatsalen. Trots allt var det bättre än gårdagens lyxhotell. Ljudnivån var så hög så det hade inte hörts om alla barn i gruppen gemensamt satt igång att vråla!
Efter maten hade vi ca 1,5 timme tills bussen skulle gå. Den här gången var det inte tal om att kunna gå tillbaka till bussen och sätta sig om man tröttnade, bussen var låst och omöjlig att komma in i. Varför kan ni nog förstå. Det var nu vi skulle handla! Ingen hade emellertid lust att handla. Priserna i den här ”Friendship Store” var väldigt mycket högre än i den gamla vanliga på gatan utanför hotellet. Försäljarna var också av det jobbiga slaget, troligen hade de lärts upp på jadefabriken. Besöket blev i varje fall inte långvarigt för vår del. Nike började snabbt lukta som en sopstation och inte bara vi rynkade på näsan. Snabbt ut på gården för att på en bit plastad frotté på marken, mellan två bussar, byta blöja.
Efter mycket om och men (och utan större inköp från någon) blev det så äntligen dags att återvända till Beijing, ambassaden och så till slut hotellet. Vad vi uppfattat som en ½ dagsutflykt avslutades ca kl. 17.00. Nike var vid det laget helt hysterisk och grät hejdlöst hela sista timmen in till staden. Den här utflykten var det dummaste jag hittat på i hela mitt liv! Tyvärr var det mitt lilla oskyldiga barn som fick lida för min monumentala dumhet! Än en gång: åk inte till muren efter det att ni fått barn, åk inte på utflykter alls!
Vi hade hoppats hinna handla en massa i Beijing. Av detta blev det inget. Efter utflykterna (1/2 dags!) fanns det bara ingen lust eller ork kvar. Det enda jag är ledsen för så här efteråt (förutom att vi följde med på utflykterna) är att vi inte fick handlat mer. Vi gjorde nästan inte av med några pengar alls!!! Nu känns det väldigt tomt och snopet att inte ha mer saker från Kina att visa Nike.
Klockan ringde 06.00, då hade vi redan varit uppe ett par gånger för att byta blöjor och ge välling (den oroliga dagen tog ut sin tribut). Vid 07.30 åt hela familjen frukost nere i matsalen. Nike åt massor av risgröt och äggröra som vanligt. 08.30 var vi uppe på rummet och samlade från gruppen ihop alla presenter som pappa senare skulle överlämna till Chen. 09.15 var vi klara att lämna rummet (bagaget hade hämtats 08.30 ) och hade checkat ut. Kl. 10.00 kom Chen och hämtade oss med en buss och tog oss till flygplatsen. Vi fick veta att planet var försenat och att vi blivit ombokade till ett annat plan från Köpenhamn och hem. Kl. 14.30 lyfte så planet (ca 2 timmar försenat) från Beijing. Nike hade precis somnat när vi gick ombord och hon gillade inte när flygvärdinnan spände fast henne i extraselen på min mage, hon satte igång att skrika för full hals. Dagarna före avgång hade vi börjat ångra att vi inte köpt platser i ”business class” för oss alla för hemresan. När Nike nu skrek och jag såg blickarna från medpassagerarna var jag glad att vi inte gjort det. Folk i Business Class betalar för att inte behöva ha skrikiga barn omkring sig (även om barnen har all rätt i världen att skrika) och det räckte mer än väl med de blickar vi fick från ”vanligt folk” för att jag skulle tycka Nikes skrik var än mer jobbigt. Nike skrek i ca 30 minuter innan jag till slut fick henne lugn. De andra familjerna hade fått säten med ”babykorg” eller fått ett extra säte till barnet men inte vi. Vi fick ha Nike i knät hela resan. Tack och lov gick det ändå ganska bra. En snäll flygvärdinna som tidigare jobbat som sjukgymnast för spädbarn hjälpte oss och lät oss byta blöjor och koppla av längst bak i planet där det var lugnare för Nike.
Nästan två timmar försenade landade vi på Landvetter. Ett enormt uppbåd väntade oss. Aldrig hade vi vågat hoppas på att så många skulle komma och önska oss välkomna hem! Redan när vi steg av planet och kom in i gången till ankomsthallen blev vi upplockade av Klasses kusin som jobbar för SAS. Hon tog hand om allt och vi kunde bar ”slemma med” ner till ankomsthallen. Underbart! Nike hade varit vaken i över 20 timmar när vi landade men hon tittade ändå storögt och förvånat på alla som väntat på oss, inklusive de 6 kusinerna (mellan 2 och 24 år) som kommit för att välkomna. När vi väl var hemma i lägenheten hade Nike varit vaken i nästan ett helt dygn! Hon somnade som en stock när vi lade henne i hennes egen spjälsäng i vårt rum. Snart stupade vi i säng också! Vilket äventyr!
Gunilla Thomasson, 1 oktober 2000
Copyright © Gunilla Thomasson. All Rights Reserved.